Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

I högform på hemmaplan

Det är inte utsålt, men ett antal hundra personer har ändå valt bort det årliga skräpjippot som pågår i staden och istället kommit för att lyssna på hemmasonen Markus Krunegård. Det uppskattar han och deklarerar genast att "det är kul att ni är här när man utan att betala 200 spänn kan gå ut på stan och se Amy Diamond och en massa Beatles-covers, det är ni som har den goda smaken".

RECENSION2010-08-23 03:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Sen visar han med besked att vi som valt honom framför förgänglig dussinunderhållning och Svennebanan-fylla med plastglas i hand gjort precis rätt prioritering.

Krunegård bjuder nämligen upp till en riktigt intensiv dans medan mörkret hastigt sänker sig över innergården.

Låtlistan är kanske inte särskilt överraskande, den bjuder mest herrns hits rakt upp och ner. Men den här aftonen klär han tillsammans med bandet upp dem i svettiga rockkostymer som gör dem smått oemotståndliga.

Den första explosionen kommer i "Hollywood Hills". Då kvicknar publiken till på allvar och Krunegård ger allt. Han bjuder till och visar att glädjen över att återigen spela i hemstaden faktiskt är genuin.

Så fortsätter det sedan. "Lev som en gris dö som en hund", "Ibland gör man rätt, ibland gör man fel" och "Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp" får det att spritta i benen och rycka i armen innan "Benny" får agera elegant andningspaus mitt i urladdningen.

När "Hela livet var ett disco" sedan är nära att få den höga scenen att rasa samman under den uppdämda energin i låten är det ingen som helst tvekan om att det är på livescenen Markus Krunegård gör sig som allra bäst.

Det är lika självklart som att applådåskorna kräver extranummer när herrskapet på scenen tackar för sig. Det blir en innerlig version av "Natt efter natt" innan prinsen av Peking knyter ihop det hela med en vinkelslipsvass, larmande version av superhiten "Jag är en vampyr". Efter det tar Krunegård med sig bandet av scenen för sista gången på den här turnésvängen och lämnar publiken med den eufori som svept över innergården.

Men så kommer han tillbaka en sista gång. Den här gången helt ensam, och till en fond av den sista festkvällens stora fyrverkerier som passande nog börjar lysa upp himlen framför han en vacker och allsångspyntad version av "Stjärnfallet".

Just där och då är det skönt att tillhöra den skara av människor som faktiskt valt bort det där slätstrukna med "något för alla", Amy Diamond och Beatles-covers och valt att uppleva något som är på riktigt och faktiskt betyder något istället.

MARKUS KRUNEGÅRD

Knickedick, Stadsmuseets innergård

Betyg: 4/5