Film
Dogman
Cnema/Filmstaden
Regi: Luc Besson
I rollerna: Caleb Landry Jones, Jojo T Gibbs, Christopher Denham m fl.
Betyg: 3
Vad skulle hända om vi tog Cesar Milan och gav honom en brutal barndom, fysisk funktionsnedsättning, samhälle som övergett honom? Förmodligen Douglas från ”Dogman”. Luc Besson har återvänt med en film som ibland är lite trött och ibland tänder till. Det är inte i de mest explosiva stunderna som briljansen framhävs utan i lugnet däremellan. Förvisso är lugnet mest ett verktyg för att beskriva resten men Besson skulle kanske kunna göra bättre om han inte använde fulla artilleriet så pass ofta. Att ”Dogman” inte spårar ur ordentligt beror mest på Caleb Landry Jones som för det mesta kör mot galenskapen för att hejda sig precis vid målet. Människan kommer fram istället för cirkusartisten.
Landy Jones spelar Douglas vars familj livnär sig på hundfajter. Fadern är strikt med att svälta hundarna så att de är på bristningsgränsen inför slagsmålen. En grymhet som lille Douglas inte riktigt klarar av att acceptera utan matar dem i smyg. En överträdelse som pappan bestraffar med att låta honom leva inburad med hundarna. Douglas utvecklar någon form av telepati med hundarna som lär sig att hjälpa sin människovän. När han väl tar sig ut står ett liv i ensamhet kvar men Douglas har mål och mening. Fördela rikedomar till fattiga från rika. Erfarenheten från att vara fängslad har lämnat honom skärrad på många sätt, däribland fysiskt. Douglas kan inte gå utan som mest stå upp under korta stunder.
Berättelsen drivs fram av tillbakablickar. Douglas hamnar i arresten under filmens inledning och får prata med psykologen Evelyn om allt som har hänt. Ett enkelt knep som i slutet förklaras av att han kan se på henne att hon förstår smärta. Sidohistoria som lämnas outforskat annat än i små glimtar.
Intrigen är inte så stark men i de öppna samtalen kommer Douglas fram på ett sätt som gör mödan värd för resten av scenerna. Samtalen blir resan som är viktigare än målet. Landry Jones kommer löpande nära ett överspel som han sedan bromsar in. Det finns en del religiösa referenser som är alldeles för sketchartade men i ett övergripande perspektiv är ”Dogman” en saga om en underdog med en del förtjänster. Det karikatyriska gör tyvärr att vi inte berörs lika mycket som vi borde, för grundstoryn är verkligen obarmhärtig.