De oönskade
De oönskade
Cnema
Regi: Ladj Ly
I rollerna: Anta Diaw, Alexis Manenti, Aristote Luyindula, Jeanne Balibar m fl.
Betyg: 3.5
I en tid då människor i så kallade utsatta områden avhumaniseras hårt i debatten är Ladj Lys ”De oönskade” en motsatt medicin. Här humaniseras och individualiseras människor i allra högsta grad. Som en fristående fortsättning på ”Les Misérables” från 2020 kommer ännu en historia om boende, migranter och andra-/tredje generationens migranter i franska förorter. Stundtals är filmen för mycket av en nedåtgående spiral för alla karaktärer, men samtidigt gräver regissören i de olika människornas förutsättningar vilket ger en helomspännande bild av livet för ”de oönskade” som titeln antyder. Inte ens de som porträtteras som antagonister är bleka karikatyrer. Det går att på ett naturligt sätt placera sig själv i de olika perspektiven.
Historien berättas ur parallella men relaterade perspektiv. En likvaka inleder berättelsen för att snabbt indikera vad som pågår. Omfamningar ersätts av en hopplös situation. Hissen i miljonprogramshuset är trasigt så vänner hjälps åt för att bära ner kistan i trapporna. Värdigheten är riskerad vid varje trappsteg. Barnbarnet Haby är en företagsam och stark ung kvinna som både arbetar på kommunen och hjälper personer med ansökningar för bostadsbidrag. Den andra historien börjar också bombastiskt. Borgmästaren är med vid en sprängning av ett annat miljonprogramshus och trycket från explosionen leder till hjärtinfarkt. Den biträdande borgmästaren, som härstammar från förorten, hoppas såklart på att fylla platsen. Istället väljer partiet en mer oerfaren man som inte riktigt inser vad han ger sig in på. Hans fru varnar men ärelystnaden har precis väckts till liv. I kommunen arbetar Hady med arkivering och där upptäcker hon att det finns planer för huset där de bor. De boende kommer inte kunna leva kvar.
Den primära historien handlar om bostadspolitik, både hur förfallet av husen i förorterna inte tas på allvar, men även om hur företag och politiker exploaterar människor för egna syften. Den sekundära historien handlar om hur människorna i makt steg för steg förhandlar bort sin medkänsla. Filmen är fantastiskt välspelad, oerhört drabbande med bristen att tragiken ibland inte tar sig någonstans dramaturgiskt. I vissa stunder är den också mer kalkylerad än hjärtlig.