Film
Heretic
Filmstaden
Regi: Scott Beck, Bryan Woods
I rollerna: Hugh Grant, Sophie Thatcher, Chloe East, Topher Grace m fl.
Betyg: 2
Trots snackisen kring att Hugh Grant förvånat genom sin insats i denna skräckfilm är skådespelaren inte främmande för att testa andra sorts roller än de han är mest känd för. ”The Gentlemen” och tv-serien ”En engelsk skandal” är två enkla exempel på det. Faktum är att Grant inte varit någon frekvent ”leading man” i en romantisk komedi på cirka 20 år. Men så befäst är orsaken bakom hans kändisskap att han fortfarande uppfattas som en hjälte i den komiska romantiken. Nåväl, han har i alla fall visat sig vara en skicklig skådespelare med bredd och rollen i ”Heretic” förstärker endast den bilden. Däremot har vi en hel del problem med manuset. Nästan som om regissörerna tillika manusförfattarna Scott Beck och Bryan Woods trodde att Grant i ny skepnad räcker som material för en filmproduktion. Inget mer behöver göras. Ett felaktigt antagande, annat krävs förutom en skådespelare i högform.
Upplägget och inledningen är kittlande. Två unga mormonkvinnor, syster Barnes och syster Paxton, sitter på en bänk och diskuterar huruvida magnumkondomer är större än andra kondomer. Den ena tjejen berättar om hur hon blev övertygad om Guds närvaro via en amatörporrfilm. Trots sin avvikande religiositet framstår de alltså också som vanliga. På eftermiddagen knackar de på hos herr Reed, som till skillnad från de flesta inte ignorerar dem. Han vill istället bjuda in dem, de undrar om det finns en fru eftersom de inte får umgås inne i hemmet utan en kvinna. Han försäkrar dem att hon bakar en paj just precis nu.
Inte många minuter har gått innan tjejerna börjar inse att saker är lite kusliga i det här huset. Men när de försöker ta sig ut märker de att dörren är låst. När de lyfter detta får de höra att dörren tyvärr inte går att öppna förrän nästa morgon. Reed vill diskutera religion med tjejerna, utmana deras tro och konstatera besviket att hans jakt på den sanna religionen bara lett honom till olika nivåer av marknadsföring.
Vändningen att skräcken inte är de ultrareligiösa som knackar dörr utan den som besöks är en fantastisk idé. Tyvärr förvaltas inte den väl hela vägen igenom. Filmens sista halvtimme är en logisk röra där ingen verkar ha haft tålamod att gå ett varv extra till tillfredsställande kulminering. All möda i första timmen slösas fullständigt bort i andra.