Det övre Manhattans medelklass och deras terapisessioner, Dostojevskijdiskussioner och kärlekskaruseller var naturligtvis oerhört exotiska för en artonårig dagdrivare i Norrköping.
Men Allens filmer hade i grunden, hur genialiska och roliga de än var, lika lite med min verklighet att göra som Dallas på teve.
När jag i lördags kväll ser Beyond Therapy på Östgötateatern så infinner sig nästan samma känsla av exotism, fast nu med ytterligare ett steg: Här visas en trettio år gammal pjäs som blir en sorts tidsdokument, och nu över en svunnen era vi aldrig har upplevt här. Det som antagligen var oerhört hippt att visa Off-Broadway 1980 förmår inte alls att kittla idag. Inte i Norrköping, och kanske inte ens i New York?
Så varför väljer man då att damma av Beyond Therapy? Vad är det Pontus Pl?nge vill förmedla med sitt pjäsval, med en fars om förvirrade New Yorkbor som löper som skållade ekorrar mellan sina katastrofala dejter och terapeuter? Visst, låt vara att det pjäsen igenom löper en lite luddig ambition om att ingen av oss är perfekt, att vi behöver våga ta risker i kärlekens namn. Men har vi inte börjat fatta det nu? Genom hundratals feelgoodfilmer, genom våra egna kärleksapostlar med Lasse Hallström och Kay Pollack i spetsen?
Fast egentligen är huvudproblemet med Beyond Therapy större än så: Den är en fars som helt enkelt inte förmår att varken roa eller engagera. Den känns hopplöst grund och banal, och är kort sagt ingen vidare bra pjäs. Visst skrattas det lite grand omkring mig, för det är kanske fortfarande lite spännande med bögar och att det ropas kuksugare på scenen, men det mesta av skrattandet känns mest som av ren artighet.
Skådespelarna kämpar förvisso tappert, tempot är högt, och åtminstone tre gånger lyckas de få till och med mig att fnissa till, som när Bobs mamma sjunger i telefonen, eller när Prudences terapeut, Stuart ryter åt henne att hon måste stanna minst en halvtimme till, som hon har betalt för, men det blir så sporadiskt att det nästan känns som någon sorts misstag.
Trots allt så är skådespelarnas insatser överlag goda, scenografin är avskalat snygg och ljuset är perfekt. Men med ett grundmaterial som i sig är så pass svagt så funkar det bara inte, hur snyggt och proffsigt det än presenteras.