Film
Hilma
Cnema
Regi: Lars Hallström
I rollerna: Tora Hallström, Lena Olin, Adam Lundgren, Anna Björk, Jens Hultén, Lily Cole, Catherine Chalk, Rebecca Calder m fl
Betyg: 3
Nu har Sverige drabbats. Det som delar av Europa, särskilt ofta Tyskland, varit med om men Sverige varit förskonad ifrån. En film som utspelas här men där alla talar engelska. Lyckligtvis undvaras tittaren bruten engelska utan skådespelarna är till majoritet från engelsktalande länder och talar med egen dialekt. Den här anpassningen görs såklart för att "Hilma" ska kunna bli mer än en svensk angelägenhet. Eller åtminstone för att öka de chanserna.
Lasse Hallström gör en klassisk biografi som börjar när konstnären Hilma af Klint upptäcker världen tillsammans med sin lillasyster. Kort därefter hamnar vi under hennes period som konststuderande där hon och andra kvinnor inte tas på allvar. Föräldrarna bekymrar sig över att ingen vill gifta sig med en kvinna som bara målar. Hilma själv är upptagen med att använda konst som verktyg för sin forskning av världen men också den spirituella dimensionen. I ett kollektiv av kvinnor fokuserar de på vetenskaplig andlighet, en paradox måhända men ändock. Det är också i den kontexten som hon upptäcker sin alldeles säregna konstform. Något som samtiden inte förstår sig på men som konstnären själv tycker kommer till henne via andar. af Klints läggning är omdebatterat men i Hallströms film är hon otvetydigt lesbisk. Där det finns relationell drama handlar den om olika kvinnor. Överlag är filmen en historia om en kamp som Hilma af Klint inte vann under sin livstid men mot slutet får vi ändå se att hon post mortem fick upprättelse för att ha varit före sin tid.
Tora Hallström gör en levande och trovärdig tolkning av Hilma af Klint. Utan att veta hur konstnären var till sättet kan jag absolut acceptera såsom skådespelaren gestaltar henne. Lena Olin däremot blir lite mer karikatyrartad som en åldrande af Klint som lider och angränsar till vansinne. Den här dragningen åt att porträttera Hilma som smågalen känns inte rätt historiemässigt. Eventuellt tar det spirituella lite för mycket plats i filmen samtidigt som vetenskapen får stå tillbaka. För att vara en film om en kvinna som var avvikande och före sin tid är Hallströms skildring lite väl traditionell. Den bottnar inte alltid utan flaxar över olika områden i jakt på grundning.