Ondska finns inte
Cnema
Regi: Ryûsuke Hamaguchi
I rollerna: Hitoshi Omika, Ryo Nishikawa, Ryuji Kosaka, Akaya Shibutani m fl.
Betyg: 3.5
”Ondska finns inte” startar med en lång sekvens där kameran är placerad mot himlen i en skog. Tittaren ”åker” under de oändliga trädens grenar som breder ut sig. I en vanlig film hade en sådan här scen stegrats med musik och relativt snabbt hade andra saker hänt i bilden. Så blir det inte här vilket är relativt symptomatiskt för Hamaguchis film. Regissören tar sig tiden. Stundtals finns utmaningar i att följa den här berättelsen samtidigt som den ger väldigt mycket med sin egen särart. Men det skulle också kunna vara en egen poäng i en historia som ställer det lantliga och lugna mot stadens ogenerade utvidgning bortom sina gränser. Ett sätt att trappa ner och inte kräva rusning av tillvaron, eller konsten för den delen. En filmisk tvång till meditation.
Efter färden i skogen hamnar vi hos Takumi som metodiskt och utan brådska hugger ved. Han hämtar vatten från en källa i närheten. Så fortgår livets långsamma tempo. Med sig har han dottern Hana som lärt sig att leva i samklang med naturen. De vandrar i skogen och Takumi lär ut visdomar om hur man hanterar de gåvor naturen har att erbjuda och de faror som finns. Det tar en stund innan grundkonflikten kommer in i berättelsen. Ett företag har köpt en bit mark i byn för att erbjuda glamping-upplevelser till stadsbor som vill uppleva något annat. Företaget bjuder in till en informationsträff och där förstår invånarna att planerna kan förstöra deras miljö. Placeringen av en septiktank i området skulle göra att smuts från avloppen hamnar i deras rena vatten. Olika personer ställer sig upp för att förklara från sina olika perspektiv hur problematiskt glamping-området skulle vara för dem. Företagets representanter blir tagna av informationen och får en förståelse för byinvånarna, något de försöker förmedla vidare till företagets vd.
”Ondska finns inte” varierar mellan att vara för uppenbar i vissa delar och för kryptisk i andra. Slutet är alldeles för grumligt egentligen och utan ledtrådar på internet kan ingen vara säker på exakt vad som hände. Samtidigt är dikotomin mellan stad och land, utnyttjande och att bli utnyttjad, det enkla livet och det överarbetade lite för uppenbart. Men det är detaljer, helheten håller gott och väl.