Ny bok
Triceratops och andra horndinosaurier
Johan Egerkrans
B Wahlströms förlag
Johan Egerkrans har med egna ord och illustrationer skapat en vacker och kul bok om dinosaurier. "Ett måste för alla dinosaurieentusiaster!" skriver förlaget på baksidestexten. Så är det kanske. Jag räknar mig i och för sig inte in i entusiasternas skara. Mitt intresse för sådana kräldjur och reptiler som dinosaurier växte fram när barnen var små och det i släptåg av storfilmen Jurassic Park vällde fram en väldig eftermarknad av tidningar och leksaker med dino-anknytning. Vi prenumererade på en av de där tidningarna och många kvällars godnattsagor ägnades åt dinosauriernas märkliga och spännande värld för mängder av miljoner år sedan. Entusiast eller inte; nog flög en bra del av en tågresa undan i ett töcken när jag tog mig an boken om triceratopsierna som var en art i en "väldigt framgångsrik familj av växtätande dinosaurier som kallas för ceratopsier som i sin tur ingick i en större grupp som benämns marginocephalier.
En berömvärd finess med boken är att författaren bistår oss med fonetiska uttalsbeskrivningar. Vilket är välbehövligt i somliga fall. En art i det digra släktträdet av (mar-gin-o-se-fal-i-a) är till exempel (hetrå-dånn-to-sa-russ) Heterodontosaurus, som var en liten nätt tvåbent växtätare i åttakilosklassen med ett trekantigt huvud, en lång svans och mängder av olikformade tänder i munnen. Vilket också gett den sitt namn; oliktandad ödla. Utan fonetiskt alfabet är det svårt att klara av långa krångliga namn - i vart fall har jag svårt för det - som Heterodontosaurus. För att inte tala om Psittacosaurus eller "Tjockskallarna" Pachycephalosaurier.
Johan Egerkrans har ett lättillgängligt språk där det ena "gänget" av dinosaurier är så medan en hel "drös" av andra dinosaurier är si. En "hel drös" med dinosaurier visar sig ha varit ungefär lika stora som gråsparvar! Flera av växtätarna kunde vid behov äta insekter, smådjur och "till och med as", skriver Egerkrans i sin bok. Jag lär mig mycket annat under läsningen. Författaren går igenom dinosauriernas era på jorden som heter Mesozoikum - mittenfaunan - och som inleddes för 252 miljoner år sedan med tidsperioden Trias. Därefter kom Jura och så mittenfaunans sista period Krita. Vackra illustrationer visar hur landmassor och haven förändrats, hållit ihop och gått isär under den här tiden då dinosaurierna dominerade tillvaron.
Alla som sett några naturfilmer vet att både djuren och blommorna inte bara bryr sig om det till synes basalt mest nödvändiga - äta, para sig, vakta avkomman - utan en hel del i den fantastiska skapelsen tycks ha kommit till mest för skönhets skull. Detta gällde även många av dinosaurierna som Johan Egerkrans skriver om i sin bok om Triceratopserna. Det vimlade av färggranna nacksköldar, ståtliga horn och betar och "spikförsedda" huvuden och "sexiga näsor" redan på denna tid.
En sak som kanske triggar dinosaurieintresset lite extra hos många av oss är det dramatiska slut som de sägs ha gått till mötes vid perioden Kritas slut. Bokens huvudfigurer - (tri-cer-a-topserna) hade för ungefär 66 miljoner år sedan etablerat sig väl på jorden. Då kom en väldig asteroid och drämde in i det som idag är Mexiko med en kraft av "tio miljarder Hiroshimabomber." Det blev inte så mycket kvar. Under 60 miljoner år hände inte så mycket tills "alldeles nyligen då en tvåbent apa dök upp från ingenstans och hux flux tog över planeten." Och det var vi.