Filmpremiär
Deadpool & Wolverine
Filmstaden
Regi: Shawn Levy
I rollerna: Ryan Reynolds, Hugh Jackman, Emma Corrin, Matthew Macfayden, Rob Delaney, Morena Baccarin m.fl..
Betyg: 2
Jag kan skriva sönder mig om onödigheten i att släppa strid ström av superhjältefilmer utan själ bara för att tjäna pengar åt bolagen. Samtidigt är den största salongen på Filmstaden i Norrköping välfylld när den har premiär. Det blir ideligen svårare att förebrå en bransch i kris för att de satsar på vad som säljer. Men en farlig väg att gå är att börja diskutera detta som publikens fel, vare sig det är de som går på intelligensbefriade humorkickar eller de som avstår att de gå på riktigt välgjorda dramafilmer.
Det är i alla fall inte längre möjligt att särskilja alla filmerna ifrån varandra om du bara sett dem en gång. Större expertis inom superhjältevärlden tänkte jag inte skaffa mig genom att se om dem. Bäst före-datumet har gått ut för länge sedan men Hollywood pumpar ut nya hela tiden. För stora fans är de flesta av filmerna mer av det goda. En sak som särskiljer ”Deadpool”-serierna är att den fjärde väggen bryts ofta och referenser till verkligheten görs ständigt. I ”Deadpool & Wolverine” sker det verkligen hela tiden, ända in i slutet. Verkar väldigt uppskattat av de som älskar Marvel-världen, lite tröttsamt för andra.
I den här upplagan är Wade/Deadpool ute ur superhjälteleken och jobbar som bilförsäljare. Han går på anställningsintervju för att kunna gå med i Avengers. Happy Hogan, Tony Starks högra hand, ber honom satsa lite lägre för att kunna vara lycklig. Deadpool vill spela roll, hans dröm är att rädda världen. Den chansen får han efter ett tag när en multiverse-arkitekt vid namnet Paradox tvingats ta in honom. För att rädda vårt universum behöver Wade ta in Logan/Wolverine. En svår nöt att knäcka då han är bortgången, men inte omöjligt då det finns många parallella universum.
Humorn sprutar från alla håll och hela filmen färgas av Deadpools ADHD-tendenser där fokuset fladdrar löpande. Om det här är ett sätt att ta adjö av ”X-Men” är det ett rörigt hejdå. Inte bara på grund av hur komedi sprutar ut ur Wade likt ett automatvapen utan också serieteckningsvåldet som inte har någon ände. Mest synd är att Wolverine hamnar lite i skymundan, hans särskilda allvar gifter sig inte optimalt med Deadpools attackhumor.