Film
Lämna inga spår
Filmstaden
Regi: Jan P. Matuszynski
I rollerna: Tomaz Zietek, Sandra Korzeniak, Jacek Braciak, Mateusz Górski m fl
Betyg: 4
Det vore lätt att dra paralleller till Ryssland idag när vi ser denna skildring av Polen 1983. Däremot har regissören tänkt större än så kring förtryck. Matuszynski har exempelvis dragit kopplingar mellan fallet Grzegorz Przemyk och amerikanen George Floyd, båda brutalt mördade av polis i två vitt skilda länder. Filmen i sig däremot har mycket större fokus på diktaturer än polisbrutalitet i sig. Det är en drabbande, gripande och hopplös skildring av hur den lilla människan krossas sönder under maktens känga. Samtidsenlig i bemärkelsen att ingen sentimentalitet och rättmätig seger finns inom sikte. Många är de filmer där David vinner över Goliat till slut. "Lämna inga spår", baserad på en sann händelse, är inte en sådan.
I inledningen följer vid Grzegorz och Jurek hemma hos den förre. Stämningen är jovial, undantagstillståndet nyligen lyft och framtiden till synes för ungdomarnas fötter. De lämnar gemytet i hemmet. På torget ber polisen om deras identifikationshandlingar. Grzegorz är son till Barbara Sadowska, poet och medlem av Solidaritet, och vet därmed sina rättigheter. Han behöver inte visa papper längre. Men att reglerna ändrats i teorin innebär inte att regimen släppt sitt hårda grepp om befolkningen. Med våld förs båda männen till polisstationen där Grzegorz misshandlas brutalt av poliserna. Det går inte ett dygn förrän hans liv är över innan det ens börjat. Inte många minuter av de 160 har passerat när allt detta har hänt. Resten av filmen är en exposé av hur mörk makt försöker osynliggöra, oskadliggöra och omintetgöra alla som skulle kunna visa att miliser har tagit ett ungt liv helt oprovocerat. Alla som skulle kunna skapa en liten spricka i fasaden. Regimens grymhet syns ideologiskt och praktiskt. Familjeband tärs, press utövas överallt, oskyldiga tvingas till falska bekännelser av rädsla för repressalier.
Två typer av känslor karaktäriserar "Lämna inga spår"; hopplöshet och mod. Medan pressen på Jurek växer sig till ett berg kryper inte han undan. Han är till viss del en fiktig karaktär men det fanns en vän som blev vittne och höll fast vid sitt vittnesmål. Vid sidan av hans mod finns hans fars litenhet och rädslor. Om Jurek är filmens samvete, är pappan eftergiften. Rättsapparaten framstår som en fars, diktaturen som ointelligent.