Film
Spencer
Cnema/Filmstaden
Regi: Pablo Larraín
I rollerna: Kristen Stewart, Timothy Spall, Sean Harris, Sally Hawkins, Jack Farthing m fl
Betyg: 3.5
Som historia kräver "Spencer" alldeles för mycket förkunskap av sin publik. Du kan argumentera att de flesta känner till prinsessan Diana och hennes historia och kan därmed fylla i luckorna. Men filmen kan bli för otydlig för framtidens cineaster att ta till sig. Den saluförs som en fabel, en fantasi om hur det kunde ha varit när Diana bestämde sig för att skilja sig och lämna kungafamiljen. Samtidigt lyckas den, kanske oavsiktligt, ge bilden av hiskeligt bortskämda människor fast i traditioner utan syften. Om kärnan i historien är frihet finns klart mer drabbade figurer i historien än Diana, som faktiskt frigjorde sig.
Kungafamiljen är samlade vid godset Sandringham där de ska fira jul. Diana har tagit sig ut själv i sin bil. Kraven och pressen att närvara vid alla festlighetens punkter är stark. Alla kläder för närmaste dagarna är redan utplockade och inte av prinsessan själv. Hon är olycklig och hennes mans affär med Camilla Parker-Bowles sticker som ett gäng knivar i henne. Hennes psykiska ohälsa är förgrunden till berättelsen men i bakgrunden finns de meningslösa men instängande ritualer som inte låter människor vara sig själva. Kronan är viktigast och hälsa irrelevant så länge ytan glänser. Gränsen mellan verklighet och fantasi utmanas konstant, man skulle kunna tänka att nästan allt händer i Dianas huvud. En osynlig räddande ängel eller konfliktstartare lägger en bok om halshuggna Anne Boleyn på hennes säng, kanske i syfte att få henne att röra sig mot en annan tillvaro. Dessa räder mellan verklighet och mardröm gör snart att sanningshalten blir oviktig i berättandet. Känslan består och känslan är själva berättandet.
Eftersom Pablo Larraín inte söker traditionell dramaturgi kan också berättande arbeta med mycket symbolik utan att få malplacerade element. Vi vet redan att vad vi ser är poesi snarare än prosa, då behöver meningarna inte vara fullständiga. Diana är offret i mitten och det mesta omkring henne vapeniseras. Mest tydligt är det överdådiga mat som tar sönder bulimikern Diana. Fascinerande nog finns viss övertydlighet i filmen samtidigt som den är otydlig på en del sätt. Gyllene buren känns lite väl använd som plattityd.