Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Bristande humanism i svensk historia

När frågor om rätt till assistans diskuterats politiskt har representanter för organisationer som företräder intressen för de med funktionsnedsättningar talat om att vi inte får gå tillbaka till institutionstiden.

Ida Johansson och Emma Örtlund från Glada Hudik-teatern är tillbaka i den folkbildande filmen "Det kunde varit vi".

Ida Johansson och Emma Örtlund från Glada Hudik-teatern är tillbaka i den folkbildande filmen "Det kunde varit vi".

Foto: Pressbild

Recension2024-10-11 10:56
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Film

Det kunde varit vi
Cnema/Filmstaden 
Regi: Rebecca Brander, Björn Tjärnberg
I rollerna: Pär Johansson, Emma Örtlund, Ida Johansson m fl.
Betyg: 4

En historik som inte betyder något för de flesta i dagens samhälle, men för de som vet är det en skärrande mardröm från en epok i svensk historia som saknade humanism. De senaste åren har ämnet lyfts i samband med ett par filmer om ”sockerexperimentet”, där människor med funktionsnedsättningar på institution blev försökskaniner för en forskningsstudie om sockrets skada på tänder. Som om det inte vore mörkt nog har vi institutionerna som ökade explosionsartat under några decennier på 1900-talet. 
I den här dokumentären åker Pär, Emma och Ida från Glada Huddik-gänget till olika orter i Sverige för att utforska historien. Det görs ur perspektivet att Emma och Ida, som har intellektuella funktionsnedsättningar, skulle haft andra förutsättningar om de levt 100 år tidigare. Titeln anspelar på just det, det kunde ha varit de istället för Olle som filmen följer.

Olle var fyra år när han skickades ifrån sina föräldrar till olika anstalter. Normen på den tiden var att föräldrar pressades att lämna bort sina barn med funktionsnedsättningar. Institutionerna hade inte tilltro till dessa barns utvecklingspotential. Olle skrev under hela sitt liv brev till sin familj, som aldrig levererades eftersom läkaren ansåg det vara lönlöst. Det är en hjärtskärande historia om ett barn som tvingas in i ensamhet. Som inleder sina brev hem med ”kära rara söta mamma”. Som anses ”sinnesslö” och därför berövas den kärlek han egentligen har rätt till. 

Gänget åker till Uppsala där rasbiologiska institutet fanns, till Lund, till Vipeholmsanstalten. Stundtals hade jag velat få stanna lite mer i forskarnas övergripande perspektiv om samhället på den tiden. De hjärtliga scenerna med vännerna som reflekterar över informationen de får till sig är berörande. De ger ett väldigt mänskligt perspektiv, en dåtid som förvandlas till nutid framför våra ögon. Att berätta om historiska skeenden genom djupt personliga perspektiv visar sig vara framgångsrikt grepp som onekligen berör. En av Glada Huddiks starkaste verk.