Med en charmig blandning av modern indiepop och 40-talssound intar hon scenen. Hennes personliga röst kommer fram mycket mer live än den gör på skiva. Rösten får ta dess berättigade plats över instrumenten. Med sig har hon ett band som inte bara har gitarrer, klaviatur och trummor utan saxofon och en stor, vacker kontrabas. Miss Lis band tar också berättigad plats, för det är ett gäng kompetenta och engagerade musiker som ackompanjerar fröken Li. Några få personer på scen lyckas ge känslan av storbandsjazz från förr.
Kvällen har börjat med förbandet Little Marbles, ett förtjusande band från Norrköping som tyvärr bara förstärker vilket proffs Miss Li är. För trots deras tafatta charm så fungerar de mest som en markering av skillnad mellan förbandet och huvudnumret för kvällen.
Miss Li transporterar sin publik till en glättigare, djupare, roligare och färgrikare värld. Hon kommer in klädd i kortbyxor, blus och hatt. En outfit som får henne att se ut som en djungeläventyrare från 30-40-talet. Sedan äntrar hennes flickiga och lätt raspiga röst.
Den kompakta konserten på Skandiateatern börjar på högvarv och tappar aldrig sitt tempo. Under den dryga timme hon uppträder finns det inga dippar. Den ganska fulla men inte slutsålda Skandiateatern guppar lätt ända tills Miss Li och bandet tackat för sig.
Miss Li ägnar sig inte åt mycket denna kväll mer än musiken. Hon går igenom låt efter låt och mellansnacket hålls till det minimala. Hon känns som en yngre och lite mer galen version av Regina Spektor. En yngre syster kanske, som precis har tagit sig utanför storasysters skugga och upptäckt mer än pianot; jazz, blues, retro och mycket annat. Samtidigt har experimenterandet inte gett vika för det genuina. Miss Li har använt sig av de nya inspirationerna utan att försvinna i djungeln.