Det blir en hjälteberättelse om att besegra sina svaga sidor, förutsägbar men fräsch genom ämnet och miljön, brittiska kungahuset på 1930-talet. Den är urstyvt och medryckande berättat, i livlig, modern stil, och har god chans att bli en konstfullt gjord populärklassiker. Ungefär som Dansar med vargar, Gudfadern, Singin´ in the Rain och liknande.
Stamningen gör att hertigen av York, senare kung Georg VI, omöjligt kan hålla tal så som kungligheter förväntas göra. Privat är han hygglig, barnkär och talför. Alltså en tillknäppt karl full av känslor, precis som Firths tidigare topproller, mr. Darcy i Stolthet och fördom och den sörjande mannen i A Single Man. Och med ett gediget manus i botten så fängslas man än en gång av den gamla historien om den överdrivet behärskade engelsmannens möte med sig själv.
Tallektionerna bygger på jämlikhet och personligt förtroende, udda praktiska övningar och en och annan provokation. Tragikomik och patos, behandling, privatliv och öppenhjärtighet i psykoanalytisk anda blandas i högt tempo. Ofta slagfärdigt, men alltid med en väl synlig personlig tragik, som sakta övergår i förmåga och självkänsla.
Pedagogen är en ständigt tänkande, yrkesstolt, självlärd man, och det syns i de många närbilderna. Geoffrey Rush spelar honom med små medel, på toppen av sin förmåga, helt utan excentriska effekter för deras egen skull.
Stamningens orsaker hittas i hertigens barndom som hunsad, mobbad lillebror. Nu, när hans äldre bror avgår som kung och andra världskriget närmar sig, är kraven hårda på den nye kungen som landsfader och enande, hoppingivande röst. Hertigens upplevelse av enorma prestationskrav, ångesten inför radiomikrofonen och känslan av att vara otillräcklig som kung, fyller nästan varenda bild.
Den ganska okände regissören Hooper använder extrem vidvinkel (lite för ofta kanske), närbilder på mikrofoner och munnar, udda bildbeskärning, kontraster och små detaljer för att få åskådaren att dela hans pressade situation.
Det är friskt, ungdomligt, lite briljerande, som om den unge Spielberg hade gjort Återstoden av dagen. Situationen i botten är den ovillige, blivande ledarens möte med sin krävande, trollgubbeaktige lärare. Frodo och Gandalf, kung Artur och Merlin, fast i marinofficersuniform och kritstreckskostym. Anspelningar på amatörskådespeleri, och på Hitlers och Richard III:s förhållande till talets konst, bidrar till den genomtänkta tragikomiska effekten. Beethovens sjua understryker det avgörande ögonblicket, lite i onödan kanske, men det fungerar.