Ny bok
Dagar med Tage - stunder med Sträng
Bengt K Å Johansson
Hjalmarson och Högbergs förlag
Författaren till den endast 95-sidiga memoaren är en S-politiker som i likhet med Ingvar Carlsson och flera andra kom från Boråstrakten, och med ett omfattande och gediget förflutet både från kanslihuset och Stockholms arbetarkommun.
I bokens första del skildrar författaren sin tid som talskrivare hos Tage Erlander i Statsrådsberedningen 1963-66. Johansson förde själv inte någon dagbok utan skriver ner sina minnen och iakttagelser utifrån det han erinrar sig när han bl.a. läst Erlanders dagböcker. Ett tveksamt grepp kan det tyckas, men i det här fallet fungerar det. Det påminner om inlägg vid de vittnesseminarier som framför allt samtidshistoriker numera använder för att dokumentera skeenden och händelseförlopp. Vi får i Johanssons bok en minst sagt levande bild som i flera väsentliga avseenden kompletterar vad som beskrivs i de vanligen tegelstenslika memoarerna och biografierna eller för den delen också i många statsvetenskapliga läroböcker. Bland annat hur uppgifter och arbetsklimat var i den då mycket lilla statsrådsberedningen på under tio personer, inklusive vaktmästare och två konsultativa statsråd. I dag finns enligt Regeringskansliets telefonkatalog drygt 100 anställda där, varav ett 15-tal enbart i statsministerns stab!
Vi som båda jobbat i Regeringskansliet ett par decennier senare känner ibland igen oss, ibland inte. När Johansson rekryterades från Göteborg efter avslutade studier, för att bli Tages talskrivare kom Palme, då Tages allt-i-allo med titeln byråchef, och intervjuade. Statsministern träffade han först när anställningen var klar och arbetsrummet skulle intas.
Tages ledarstil var personlig och uppmuntrande. Här får vi läsa om hur han kunde tacka för bra underlag till tal och stämningen var god. Desto mer förvånad blev författaren när han långt senare kunde läsa i Erlanders dagböcker att Johansson ibland levererat dåliga utkast till tal.
Ett återkommande tema är också den trötthet Tage alltmer kände av. Liksom känslan av att han var motarbetad, inte minst av Arbetarekommunen i Stockholm, men också av medarbetare. Även Johansson nämns i det sammanhanget i Tage Erlanders dagböcker, men i denna skrift har författaren ingen förståelse för misstankarna. En annan intressant uppgift handlar om hur ovilliga fackdepartementen, möjligen med undantag för UD, var att bistå statsministern och hans stab med underlag till talen. Här byggde hjälpsamheten på goda personliga kontakter. På den tiden sågs också Finansdepartementet som centrum i regeringen och utövandet av regeringsmakten – inte Statsrådsberedningen. Här skulle det inte skada med lite forskning eftersom ingen under de senaste åren tittat på hur verkligheten är i dag.
År 1966 bytte nationalekonomen Johansson ut jobbet på Statsrådsberedningen mot jobb hos Gunnar Sträng i Finansdepartementet och där förblev han till 1970. Bilden av det departementet och av den store finansministern är inte lika djupgående. Beskrivningen av Sträng skiljer sig i några avseenden från den gängse i böckerna eller i intervjuer om Gunnar Sträng som en av oss genomfört. En annan skribent hade kanske döpt den delen till Strider med Sträng i stället för stunder. Här vederläggs till del bilden av Gunnar Emanuel Sträng, både den som besserwisser men en man som också många gånger de facto kunde rätta handläggarna vid budgetföredragningarna. Kanske var han inte så dominerande trots allt eller var det Johanssons grupp av ekonomer som inte detaljstyrdes lika mycket?
Sammanfattningsvis vill vi rekommendera boken till läsning även om vi ibland kanske önskat oss än mer ingående beskrivningar. Men då hade kanske boken blivit väsentligt längre och kanske också förlorat sin uppgift i bred folkbildning som den i nuvarande form fyller. Boken omfattar perioden fram till när författaren bytte ut Finansdepartementet mot Arbetsmarknadsdepartementet 1970 där han var kvar till det socialdemokratiska valnederlaget 1976. Men efter att tillbringat den borgerliga regeringsperioden som kanslichef i riksdagens finansutskott återkom Johansson till politiken 1982. Först som biträdande finansminister och sedermera som civilminister. Vi ser nu fram emot att få läsa om fortsättningen. Hur var det att vara minister i Palmes och Carlssons regeringar? Vi hoppas och ser fram emot att få fler vittnesmål från andra politiker i denna kortfattade men också ytterst välskrivna och lättlästa form som genom denna bok lanseras.