Film
En del av mitt hjärta
Filmstaden
Regi: Edward af Sillén
I rollerna: Malin Åkerman, Jonas Karlsson, Christian Hillborg, Johan Ulveson, Marie Richardson, Shima Niavarani, Johan Rheborg m fl.
Betyg: 2,5
Det har gjorts filmer där viss musikers verk står som bärande kraft i berättelsen. "Mamma Mia!" är utmärkt exempel där story nästan är irrelevant. Ursäkten är att Abbas fantastiska musik knyter ihop allting. Senaste året har "Blinded By The Light", "Yesterday" och "Last Christmas" haft premiär, filmer som bygger på musik av Bruce Springsteen, The Beatles och George Michael. Det går även att räkna in "Across The Universe" dit, och kanske till och med "I Am Sam" där den senare var stark i kategori story. Svensk musik har också förekommit på det här sättet med "Känn ingen sorg" där Håkan Hellströms diskografi använts. Så nästa naturliga steg är...Tomas Ledin? Cynikern kan säkert se att Ledins musik skulle kunna innebära klirr i kassan. Inte bara folklig utan även riktad till den äldre målgrupp som gärna lägger pengar på bioupplevelser.
I "En del av mitt hjärta" följer vi Isabella, tjejen som flyttade från bygden och är numera arbetsnarkoman i Stockholms innerstad. Hennes liv är ensamt men som finanshaj är hon lyckad. Lägenheten stor, fickorna fulla, de personliga relationerna få. När en stor affär dyker upp är Isabella den enda som tackar ja till att anta utmaningen. Affären är i princip i hamn när hon reser hem för sin pappas 60-årsdag. Väl där inser hon att effekterna av affären kan vara orsaken till att 'verket' på bygden ska läggas ner. Vid sidan om det dramat finns känslorna för ungdomsflörten Simon. Problemet är att Simon numera är förlovad med Molly. I periferin finns också Edvin vars ögon gnistrar extra när Isabella är nära.
"En del av mitt hjärta" är ingen "Rock Of Ages" där Malin Åkerman hade en roll. Hon är däremot lika träffsäker i den här musikalen. Skådespeleriet är överlag inte en av filmens styrkor, eller hennes i det här fallet. Kanske har Åkerman inte landat i att spela på svenska. De enda som egentligen levererar där är rutinerade Jonas Karlsson, Johan Ulveson och Marie Richardson.
Dramaturgin är tunn och förutsägbar. Däremot saknar filmen inte charm. Men musiken, låt oss säga att det är uppenbart att Tomas Ledin inte är Abba, George Michael eller The Beatles.