Film
The Lost Daughter
Cnema/Filmstaden
Regi: Maggie Gyllenhaal
I rollerna: Olivia Colman, Jessie Buckley, Dakota Johnson, Ed Harris, Paul Mescal, Dagmara Dominczyk, Peter Sarsgaard, Jack Farthing m fl
Betyg: 4
"Att få barn är ett förkrossande ansvar" säger Leda till en blivande förstagångsmor på 42. En mening som kapslar in hela filmen i ett svep. Föräldraskapets och framförallt moderskapets tyngd på individen. Något som passar svenska debatten väl då ånger av att skaffa barn blivit ett krönikeämne efter Roland Paulsens text i Dagens Nyheter. Inte för att filmen är anpassad efter sådant utan Elena Ferrantes bok "Skuggan av en dotter". Men det ligger i tiden, det är inte ens en historisk ögonblick som ifrågasättande av reproduktion varit någorlunda rumsrent. För en del människor personligen och för samhället i stort finns en nödvändighet att berätta sådana historier.
Leda är en litteraturprofessor som semestrar på en grekisk ö samtidigt som hon arbetar. Det initiala lugnet bryts av en grekättad amerikansk familj som krossar tystnaden och sprider ut sina tentakler. Vilket borde få Leda att dra därifrån men hon observerar på håll. Framförallt fastnar hon på den unga modern Nina som verkar kämpa med moderskapet liksom Leda gjorde i sin ungdom. Vi börjar få invävda tillbakablickar där Jessie Buckley axlar rollen som Olivia Coleman gör i nutid. Ständigt ligger en spänning i luften mellan Leda och omvärlden. Tittaren får aldrig veta alla delar men mer och mer framgår att Leda lider irreparabla konsekvenser av att haft barn och inte haft en naturlig moderlighet med sig. När Ninas dotter Elena försvinner lyckas Leda hitta henne, vilket knyter banden mellan grekamerikanerna och professorn.
"The Lost Daughter" är lite för mystisk utan att ha någon suggestiv ton. Kotte faller på Leda vilket skadar henne långt mer än rimligt. Stölden som är i kärnan förklaras inte tillräckligt. Cikada i sängen bredvid henne. Varning från en sommarjobbare som hänger i luften. De står fria för tolkning när tittaren vill veta vad regissören vill specifikt. Ibland inger den känslan av att mystiken existerar för att hålla fast publiken men upplösningen blir stapplande. Men filmen har också många förtjänster. Skådespeleriet mästerligt återhållet där även galenskap gestaltas med normalitet. Filmens foto dynamiskt och gediget. Den är fängslande och skriven med äkta empati.