"The last airbender" är en film som man måste se på ett av två sätt: Med en manual tjock som budgetproppen eller genom en tolvårings ögon.
Filmen bygger på tv-serien "Avatar" som alltid tycks gå på någon barnkanal närhelst man gäspande kommer ner i morgonrock en helgmorgon och hittar den förlorade sonen i tv-rummet. Om sonen, eller dottern, älskar serien älskar han/hon filmen också. Om du hoppas på att få dela den upplevelsen med din tolvåring är risken mycket, mycket stor att du blir djupt besviken.
Det här är nämligen en film där regissören M Night Shyamalan är helt fel man på fel plats. Som om det inte fanns nog av västifierat asiatiskt tankegods i grundstoryn bidrar Shyamalan mer än gärna med sin egen fräscha input av mumbojumbo, förmodligen slaggprodukter från hans ärkepekoral "Lady in the water" som sedan 2006 fortfarande får mig att grubbla på om det var en film vi såg eller ett urspårat practical joke.
"Finns här någon helig plats där jag kan meditera?" frågar följaktligen huvudpersonbarnet Aang (om ni tycker det är ett lökigt namn ska ni veta att en annan figur heter Sokka, vilket man får säga låter aningen bättre på engelska).
När han mediterat färdigt vidtar en våldsam kamp mellan elementen - jag vill minnas ungefär att Vattenkastarna stod mot Väderspännarna mot Jord-anierna mot Flamländarna. Allt medan tiden går lika långsamt som den tai chi som skådespelarna praktiserar för att småningom, bokstavligt talat, kasta vatten, jordkokor, eld och styv kuling på varandra.
Sedan är det slut. Tror du. Då visar det sig att "The last airbender" är del ett i en trilogi. Det är bara att hoppas att ditt barn lagom till nästa film blivit så stort att det kan traska dit på egen hand.