Film
Beau Is Afraid
Cnema/Filmstaden
Regi: Ari Aster
I rollerna: Joaquin Phoenix, Nathan Lane, Amy Ryan, Parker Posey m fl.
Betyg: 3
På en del sätt är Ari Asters senaste alster mer utflippad än de tidigare filmerna. På andra sätt känns den mer förankrad i verkligheten. I ”Beau Is Afraid” är det nämligen tydligare, utan att det stavas ut, att de skrämmande inslagen är huvudkaraktärens ångest som tar sig extrema former. Hela filmen är en psykos hos en människa som vill finna lugn men har ett inre krig. Men filmen lider samtidigt väldigt starkt av en oförmåga eller ovilja av regissören att effektivisera. Vilket gör att de tre timmarna som aviseras snarare känns närmare fem timmar. Jag är inte ointresserad av vad som händer på duken och ändå tittar jag på klockan och undrar när jag ska befrias. Därför skulle jag heller inte kunna rekommendera den vidare trots många briljanta scener. Även om Joaquin Phoenix landar sin gestaltning helt perfekt.
Beau är en man som lider av grav psykisk ohälsa och livslång kontroll från sin mamma. Han bor i ett nedgånget område vars brister förstärks inuti honom. Ångesten styr hans tillvaro totalt. Resan hem till mamma blir inte av eftersom hans sinnen jobbar övertid för att skapa en verklighet som sätter hinder efter hinder för att han ska missa planet. Saker blir inte enklare när han ringer sin mor och möts istället av en UPS-medarbetare som hittat hans mamma död. Mordvapnet? En kristallkrona som fallit och krossat hennes huvud. Vägen till begravningen blir allt annat än smidig. Beau hamnar hos ett par som ska hjälpa honom men verkar använda honom som ersättare för sonen som stupat i krig. Sedan flyr han till skogen där ett folk sätter upp teater för sig själva i skogen. Till slut kommer han faktiskt fram men har missat själva evenemanget.
I den sörja Aster har skapat finns guldkorn. Skickligt skapar han en stämning där jag som tittare känner Beaus panik och oro. Så pass att jag tror mig veta hur det är att gå igenom livet med panikattacker, psykoser och ständig ängslan. Samtidigt hade regissören mått bra av lite motstånd omkring sig. Han hade behövt någon som kom och sa ”sådär kan du inte göra, ingen orkar se en hel film där dramaturgin ständigt dribblas bort för att tillfredsställa ditt behov av att lufta alla fantasier du någonsin haft”. Men Ari Aster är en industriälskling som blivit omgiven av ja-sägare.