Kneecap
Cnema
Regi: Rich Peppiatt
I rollerna: Móglaí Bap, Mo Chara, DJ Próvai, Michael Fassbender, Jessica Reynolds, Josie Walker m fl.
Betyg: 3.5
Om det är ungdomlig och explosiv charm du är ute efter hittar du hem med ”Kneecap”. Med humor och tempo lyfter den här filmen politiska betydelsen av ett minoritetsspråk. I centrum en irisk hiphop-grupp från Nordirland. Filmen är en biografi som förmodligen blandar sanning och fiktion till en underhållande berättelse om hur Nordirländarna slogs för att få sitt språk räknat som officiell minoritetsspråksstatus. Att saluföra filmen som ”20-talets Trainspotting” har sina för- och nackdelar. Stämmer det? Nja, det är förvisso fräck energi och humor som driver historien framåt men ”Trainspotting” är betydligt mörkare.
Inledningen är en dopscen i skogen där fadern Arló Ó Cairealláin med bebis i famn blir attackerad av en helikopter som misstar dem för irländska terrorister. Misstar och misstar, Arló är en frihetskämpe och lägger stort värde i språket. Senare när barnet är runt tio år är far mån om att lära ut språket till honom och dennes vän. När pappan väl försvinner gör inte glöden inne i pojkarna det. Som vuxna verkar Móglaí Bap (Naoise) och Mo Chara (Liam) har riktningslösa liv till ytan då festande och MDMA är stora inslag i tillvaron. När Mo Chara åker fast av polisen vill han i förhören inte tala förtryckarens språk och kräver irisk tolk. Läraren och senare DJ/bandmedlem DJ Próvai tas dit för att översätta. Händelsen väcker liv i deras kamplust. Vid sidan av huvudspåret finns också diverse mindre historier som bidrar med både humor och allvar, exempelvis Mo Charas brittiska tjej eller DJ Próvais fru som själv driver kampen om att få minoritetsspråksstatus för iriskan.
”Kneecap” är en färgexplosion, i manisk rörelse, som aldrig tappar sitt tempo. Rich Peppiatts långfilmsdebut är förmodligen inte för alla. Det går att tolka den som drogliberal eller uppmuntrande till en del tveksamma beteenden, om man ser på filmen på en ytlig nivå. Under ytan däremot är det en gullig version av exempelvis ”Hunger” av Steve McQueen. Två kontraster på samma ämne om rättigheter och frihetens värde, båda med Michael Fassbender i rollen som rebell. I ”Kneecap” ompaketeras det politiska till underhållning, på gott och ont. Kanske bjuds fler in istället samtidigt som vi är farligt nära stereotypisering.