Film
All Of Us Strangers
Cnema/Filmstaden
Regi: Andrew Haigh
I rollerna: Andrew Scott, Paul Mescal, Claire Foy, Jamie Bell m fl.
Betyg: 5
Till dig som förlorat någon nära dig och sett livet aldrig bli detsamma igen. Till dig som drömt om att de ska återuppstå i vilken skepnad det än blir. Till dig som känner ensamheten flyta i dina ådror. ”All Of Us Strangers” är en kärleksförklaring till människan och livet. Det ska sägas att jag har väldigt svårt för övernaturliga filmer. Så det krävs något extra för en sådan som jag att acceptera sådana element i en film. ”All Of Us Strangers” rör sig i det övernaturliga, lite beroende på ens tolkning, men den har något alldeles extra. Övernaturligheten får ett realistiskt skimmer över sig. Filmen är en känsloexplosion av hjärtskärande sorg, omskakande i sin realism av ensamhet och visar kärlek i den bredaste bemärkelsen. Känslan är både drabbande och tröstande.
Författaren Adam lever i ett höghus där nästan ingen annan har flyttat in. Han kämpar med att komma någonstans i sitt manus baserat på uppväxten på 80-talet då han förlorade sina föräldrar i en bilolycka. Ensamheten har penetrerat in i varje cell hos Adam. En kväll när brandlarmet går får han syn på en annan boende i huset, Harry. Den yngre mannen knackar sedan på hans dörr i hopp om att bli insläppt. Adam har förnuftet med sig i stunden och släpper inte in en full främling. Hans upplevelser som homosexuell när det var oacceptabelt har satt sina spår och han räds närhet. Även Harry är drabbad av en akut ensamhet som tär på honom. Tids nog kommer männen närmare varandra. Samtidigt som passionen växer väljer Adam att åka till sin hemstad. När han är i en park pekar en man på honom och kallar honom med sig. Scenen är inte vad vi tror, mannen visar sig vara hans bortgångne far som tar med honom till mamman som också lämnade livet 1987. Alla skådespelare briljerar.
Andrew Haigh har skapat något plågsamt vackert över längtan att återse de käraste. Plötsligt är Adam ett barn igen hos sina föräldrar, som nu är yngre än vad han är. De tar hand om honom, låter honom sova i deras säng, botar ensamheten. Samtalen mellan dem, bland annat där han kommer ut till sina föräldrar, känns så realistiska att det gör ont. Säcken knyts ihop men vi är inte bara inne i en fantasi, vi är också väldigt mycket förankrade i verkligheten. Den dynamiken hanterar regissören mästerligt.