Inside Job är en utmaning, en värdefull utmaning och en studie i girighet.
Agendan är ganska tydlig från början, finansmarknaden har tappat kontrollen och styrs numera av girighet och maktbegär. De läxor som USA lärde sig efter depressionen på 30-talet är nu borta genom avregleringar. De enda som kan hjälpa befolkningen, politikerna, struntar i att försöka. Efter en timme av ekonomisk historia tar sig Charles Ferguson an nuvarande politiker. Klipp Barack Obama håller tal om ett oansvarigt Wall Street, klipp Barack Obama anställer samma rådgivare och ministrar som sina föregångare. Cirkeln är sluten, girighet och utnyttjande fortsätter.
Det är inte bara finanshajarna och politiker som föder den onda kedjan utan även akademikervärlden. Professorer och prefekt på USAs största universitet säljer ekonomiska teorier till studenter som ska försäkra att även framtiden är i händerna på män som ägnar sig droger, prostitution, makt och stadig principlöshet.
Fergusons vilja att ta in lekmännen in i den här smutsiga branschen stjälps av honom själv eftersom förklaringar över vad bankerna sysslar med är extremt komplicerade. Förvisso kan tittaren få en helhetsbild över vad som hänt; storbanker spelar med människors besparingar och prackar på vanligt folk lån som de sedan hoppas på att det ska gå dåligt med. Företagen kränger dåliga lån för att själva tjäna pengar. Det resulterade till slut till en bubbla som sprack och människor som förlorade allt inklusive sina hem.
Filmens huvudproblem är att det är mycket på gång. Många namn, många kopplingar, många förklaringar, många termer och faktiskt att det känns hopplöst. Hur ska en tittare agera efter att ha sett filmen? Amerikanerna röstade på förändringens man och ändå är de tillbaka på ruta 1. Vad ska hända härnäst? Charles Fergusons film må vara extremt skickligt och det märks att han vet vad han pratar om men man skulle önska en gnutta av Michael Moore. En historieberättare som vet hur han når sin egen publik.