Boken blev mycket egenartad, den liknar inget annat man läst. Som läkare menar sig Seeberger behärska nutida teknik och kunnande, men därtill lägger hon något som hon anser lika nödvändigt som behandlingsmetod - samtalet!
Boken blir ett samtal med läsaren. Seeberger berättar om sina patienter, sjukdomsfall som ibland slutar med död, ibland med tillfrisknande. Däremellan småpratar hon om filosofi och historia och hänvisar till författare som betytt något för henne, sådana som Göran Tunström, Herta Müller, Kerstin Ekman, Erland Josephson.
Hela tiden återkommer hon till samtalet. De flesta läkare har inte tid att samtala med sina patienter. Men samtalet är en oundgänglig del av botandet , som Agneta Pleijel säger i förordet. De rätta orden kan väcka den livslust som patienten behöver för att själv bidra till att återerövra sin hälsa.
En kollega till Seeberger beskriver jobbet:
"När man har sju patienter till på mottagningen och sedan ska skriva in två nya på avdelningen och därefter tala om för herr Grönkvist att njurarna är skrutt och för fru Karlsson att hon har cancer och sedan diktera fem remisser och två sjukskrivningsintyg och ordinera mediciner och sen hämta barnen på daghem och djävlar om pendeltåget är försenat då blir ens fru sur..."
Njurläkaren Astrid Seeberger har det lika jäktigt på jobbet men tar sig ändå tid att samtala med sina patienter därför att hon anser det nödvändigtför botandet. Här tar hon sig också tid att småprata med oss. Vi får del av hennes morfars visdom, hennes egna erfarenheter som läkare och vad hon lärt sig av sådant som exempelvis Krister Henrikssons undervisning av teaterelever. Ett myller av iakttagelser hon gjort av ovanligt stor och skamlös nyfikenhet. Verkligen värt att ta del av!