Film
Armand
Cnema/Filmstaden
Regi: Halfdan Ullmann Tøndel
I rollerna: Renate Reinsve, Ellen Dorrit Petersen, Thea Lambrechts Vaulen, Endre Hellestveit, Øystein Røger, Vera Veljovic m fl.
Betyg: 3.5
När drygt mitten av ”Armand” har passerat finns en ohygglig scen som rör upp känslor. Mitt i ett allvarligt möte på skolan får Elisabeth en skrattattack hon inte kan stoppa. Scenen pågår alldeles för länge. Den väcker både empati för Elisabeth som hamnat i en mardröm men också hjälplös irritation över den gravt malplacerade reaktionen med skratt. Obekväma atmosfären eskalerar och till synes finns ingen väg ut. Om film handlar om att väcka känslor är ”Armand” en total fullträff, ett mästerverk. Så enkel är självklart inte verkligheten utan fler aspekter påverkar helhetsupplevelsen av en film. Men ”Armand” är en modig första film, med originalitet utöver det vanliga. På gott och ont, ett starkt drama med laserfokus som tappar i riktning men blir samtidigt något eget. Kluvna känslor återkommer i den här filmen på olika sätt.
Elisabeth är kallad till skolan av nyutexaminerade läraren Sunna. Anders och Sarah är inbjudna till samma möte. Vilket Elisabeth upptäcker när hon anländer. Ämnet är deras söner som är vänner. Jon har berättat att Armand förgripit sig på honom på en skoltoalett. Barnen är sex år gamla och Elisabeth lyfter tidigt att det påstådda språkbruket är orimligt för barn i den åldern. Hon påpekar att situationen handlar om ord mot ord. Anders och Sarah å sin sida anser att skolan inte tar situationen på tillräckligt stort allvar. Eller så är det mest Sarah som driver den linjen. Anspänningen i dramat kommer igång ganska direkt. Diskussionerna avslöjar bit för bit relevanta kopplingar. Elisabeth är professionell skådespelare vars kändisskap påverkar dialogerna. Mellan familjerna finns släktskap som inte helt saknar relevans. Halfdan Ullmann Tøndel klämmer fast tittaren i ett obehag som hen inte kan ta sig ur. Utan problem kan tittare sätta sig in i hur hemskt det vore att vara i situationen.
Problemet är att den starka känslan med filmens dramaturgi slits isär av utsvävningar som är allt mer där för sakens skull utan att tillföra historien tillräckligt. Det börjar med skrattattacken mitt i mötet om sexuellt övergrepp men senare kommer dansscener och gosskörer in i leken. Till slut är det som om dramats styrka tärs isär och slösas bort.