Film

Last Christmas
Cnema/Filmstaden 
Regi: Paul Feig
I rollerna: Emilia Clarke, Emma Thompson, Henry Golding, Michelle Yeoh, Lydia Leonard m fl.
Betyg: 3

Vad som kunde varit en traditionell romantisk komedi blir till något mer intressant. Klichéerna vänds till en berörande historia om livet. 

Att under samma vecka se båda "Om det oändliga" av Roy Andersson och "Last Christmas" av Paul Feig för att sedan upptäcka en essentiell likhet mellan dem hade jag inte räknat med. Men trots radikala skillnader i berättande har båda konceptet att livet kan vara tufft och samtidigt en resa av skönhet. Att leva och få uppleva är en ynnest i sig. Även om de konstnärliga ansatserna är totalt olika lyckas båda dessutom beröra. Jag ger Andersson och Feig en instämmande nickning.

Katarina är en aspirerande sångare vars liv mest går ut på jobbet och kortvariga sammankomster med män. Hon arbetar som jul-alf i en julbutik tillsammans med ägaren "Santa". Katarinas mamma gör allt för att få tag på henne men dottern är oengagerad i sin familj. En tidigare allvarlig sjukdom har både gjort hennes mamma ständigt orolig och henne själv vilsen. Katarina stretar på i livet men misslyckas. En dag när hon dammar i butiken ser hon Tom genom fönstret. Hans blick är fäst uppåt och Katarina blir för nyfiken för att enbart betrakta honom. Så hon går ut och ställer sig vid honom, undrandes vad han ser efter. Det visar sig att Tom är en ovanligt änglalik karaktär. 
Att tycke uppstår känns självskrivet men utan att avslöja för mycket är "Last Christmas" inte den kärlekshistoria den marknadsförs som. Sidohistorierna handlar om hennes chef spelad av Michelle Yeoh och Katarinas immigrantfamilj. För en romantisk komedi är Paul Feigs film byggd av en stabil grund med substans i story. Filmen skulle ha fungerat lika väl som ett drama men den lättsamma komedin ger faktiskt en charm som är oemotståndlig. Vilket också skådespelarna står för, till och med Emma Thompson, som känns malplacerad i sitt skådespel, är en fröjd. Hon verkar snarare ha flytt från en "Saturday Night Live"-sketch.

George Michaels musik blir ett passande tillskott men inte på grund av titellåten. Det är de lugna melodierna från hans karriär efter Wham som ramar in filmen väl. Springan av vemod som alltid finns i hans röst och hans egna tragiska öde ekar åter budskapet om värdet av att leva.