In i historien kommer nummer 4 alltså, Number Four. En premiss som låter någorlunda spännande. Om det inte vore för den uppenbara efter 10 minuter att den här filmen är gjord för att locka Twilight-fans. Allt är lite vagt Twilight. Och om det inte vore för halvdann exekuterande av den intressanta idén.
Huvudrollsinnehavarna Alex Pettyger och Dianna Agron lämnar båda mycket att önska. Det är ett träigt skådespel som pågår hela filmen igenom, vilket Twilight inte är något bättre på. Den snygge hunken med övernaturliga drag här är ännu snyggare än glittervampyren i Twilight men lika tråkig. Karaktärerna blir heller inte hjälpta av ett genomstereotypt manus, precis som vampyrfilmen. Tjejen Sarah har varit hejarklacksledare men har nu upptäckt ett djup och blivit fototjej. Hennes garderob är en stereotypmall utan dess like, med pricken över i:t i form av en basker. Underförstått, smarta fototjejer har basker på sig, de är så kulturella.
Den enda skådespelare som kommer ut ur det här med hedern i behåll är den mer meriterade Timothy Olyphant i rollen som beskyddarsoldaten Henri.
Nåväl, storyn är helt ordinär men lite tacksam kan man vara över att D.J Caruso sparat det mesta av slagsmålsscenerna till slutet och hållit det kort. Upplösningen är inte krångligare än det behöver vara. Publiken får lära känna karaktärerna, även om de egentligen saknar personlighet. Sammantaget en okej film men inte mycket mer än så.