Bok
På kryss med Taube av David Anthin
Breakwater publishing
Evert Taube, det var väl den där vithåriga yviga trubaduren som berättade om Pampas så mycket att han nästan glömde bort vikten av uppträda i Allsång på Skansen? Se där, en milt överdriven bild av hur jag tror att många svenskar ser honom.
Litteraturvetaren David Anthin verkar vara ute efter att vrida denna bild till en annan. Miljökämpen Taube. Den praktiska kraftkarlen och seglaren och humanisten Taube. Han lyckas väl i denna seriöst underhållande hybridbok som tar sin början i en ramberättelse där han och andra beger sig till havs och charmen består tills viss del i att tankarna leds till Jerome K Jerome-klassikern Tre män i en båt.
Ett gäng landkrabbor och belästa stadsbor beger sig ut på jakt efter… ja, något. Nej, jag avser det inte som kritik utan snarare vill jag försöka fånga bokens essens och tema. Med det avser jag skrivbordsperspektivet på det robusta och friska här-och-nu som ju är Everts signum.
Att skriva om Taube kanske är svårare än att skriva om Dostojevskij? Risken är överhängande att det blir ett slags fall av ”nu ska jag förklara varför detta är så roligt och härligt”.
Anthin väljer den milda övertolkningens väg och ser bland annat idylldiktningen och naturdiktningen som exempel på miljömedveten politisk hållning. Samtidigt är han noga med belysa och framhäva att Taube värjde sig starkt mot det pittoreskt turismmässiga kring Bohuslän (som vi ser så mycket av nuförtiden) och i texten förekommer intervjuer med härdade äldre människor från bygden.
I den här boken letar man förgäves efter sådant som ekologiska sillsmörgåsar, och i sin saklighet blir det desto charmigare och varmare. Just som Taube, denna vår märkliga poet som lyckats vända på begreppet ”acquired taste” (det som är svårt ta till sig innan man fått blick för det absoluta, det givna, det avväpnande enkla).
Det fångas fint i denna bok där alla vi som har lite Jungman Jansson-komplex kan få uppleva dennes värld utan att lämna den varma komforten i läshörnan.