Film
The French Dispatch
Cnema/Filmstaden
Regi: Wes Anderson
I rollerna: Timothée Chalamet, Bill Murray, Benicio del Toro, Léa Seydoux, Mathieu Amalric, Tilda Swinton, Lyna Khoudri, Mathieu Amalric, Adrien Brody, Elisabeth Moss, Frances McDormand, Owen Wilson m fl.
Betyg: 3
Det kanske inte syns på ytan men Wes Anderson har gjort en finkulturell version av en action-film. En underhållande och innehållsfattig historia där äkta känslor är lika sällsynta som vatten i Sahara. Det fullkomligt regnar välkända skådespelare som gestaltar olika besynnerliga karaktärer men med undantag för någon enstaka framstår rollfigurerna mest som karikatyrer. Regissörens goda renommé gör att han kommer undan men även Anderson har gjort filmer förr som betydde något.
Bill Murray spelar legendarisk chefredaktör för ”The French Dispatch”, en amerikansk tidskrift som vänder sig till frankofiler på hemmaplan. Eller tar världen till Kansas, om inte världen så fiktiva franska staden Ennui-sur-Blasé. Han har redan planerat att vid hans bortgång ska tidskriften läggas ner. När en hjärtattack avslutar redaktörens liv får tittaren dramatisering av tre olika reportage. I grunden är filmen en hyllning till journalister som gjort djuplodande texter om fenomen i olika kulturella tidskrifter.
När Wes Anderson är som bäst berättar han säregna historier på ett konstnärligt sätt med en betydelsefull kärna. Tyvärr hamnar de verken längre och längre tillbaka i tiden. Ta hans andra långfilm ”Rushmore” som absolut känns som en Anderson-produktion men var berörande. Balansen mellan finurlighet och hjärtlighet var ren skönhet. Numera verkar tyvärr formen fullkomligt sluka innehållet i hans filmer.
Vad som förvånar mig är den totala bristen på äkta känslor. Det är som om Anderson fått alla sina drömmar besannade kring tilltal och uttryck och då spelar innehållet mindre roll. Om han tidigare koketterade med europeiska element har han nu till och med fått högklassiga franska skådespelare med, exempelvis Mathieu Amalric. Men istället för att verkligen utnyttja talang av den art som skickliga skådespelare kan bidra med låter Anderson rollfigurerna agera siluetter och putslustiga filurer. Han klämmer in så många element att resväskan väller ut på golvet till en röra, istället för att skala av och få helheten att hålla ihop. På ytlig nivå är Anderson mästerlig, på djupare nivå fallerar han.