Film
Beetlejuice Beetlejuice
Cnema/Filmstaden
Regi: Tim Burton
I rollerna: Michael Keaton, Winona Ryder, Jenna Ortega, Catherine O'Hara, Justin Theroux, Monica Bellucci, Willem Dafoe m fl.
Betyg: 3
Hellre en ny idé som inte är perfekt än en gammal idé som återvinns om och om igen. Så känns det i alla fall när Hollywood gör om och gör uppföljare på löpande band. Riktigt så okomplext är det inte och Tim Burtons uppföljare av ”Beetlejuice”, ”Beetlejuice Beetlejuice”, är ett bevis på det. Den är ändå förvånansvärt välkomponerad. Dess effekt är inte lika omvälvande som när den första filmen kom eller en del av Burtons andra filmer som ”Big Fish”, ”Sleepy Hollow”, ”Edward Scissorhands”. Inte för att varje produktion måste vara banbrytande. Just ”Beetlejuice” var emo innan uttrycket fanns, och samtidigt humoristisk innan genren skräckhumor slog igenom.
Winona Ryder spelar Lydia Deetz som vuxen och är nu ett känt medium som via sitt tv-program blivit en legend. Hon är tillsammans med sin slemmiga producent Rory spelad av Justin Theroux. Dottern Astrid har börjat på universitet. Hon känner sig begränsad av sin kända mamma samtidigt som hon är totalt icketroende vad gäller spöken. Lydias pappa Charles omkommer i en absurd flyg-haj-olycka vilket lämnar mamma/mormor Delia att arrangera diverse olika tillställningar tillägnad sin sorg. Familjen samlas i samband med begravningen, Rory friar till Lydia och spökskeptikern Astrid får möjlighet att tro när ett spöke lurar in henne i dödens rike. För allt detta krävs till slut att Beetlejuice i Keatons skepnad är återuppstådd.
Sedan första filmen hade premiär 1988 har det hänt mycket i världen och med Tim Burton. ”Beetlejuice” har blivit musikal, animerad serie, spel. Nya generationer har känt en samhörighet och supporterkulten har börjat likna Marvel-världen. Varje film Burton släpper får höga betyg bland fans alldeles oavsett kvalitet. Vilket redan nu säger att alldeles oavsett är ”Beetlejuice Beetlejuice” en framgång. Glädjande nog är det också en film som för sin genre och sin historia absolut håller måttet. Den överdrivna komiken platsar in, man kan förlåta smått poänglösa sidohistorier, karaktärsgalleriet är fantastiskt brett med Willen Dafoe och Monica Bellucci som härligt vrickade personligheter. Det är mest dottern Astrid som inte har någon särskild särprägel annat än ”ser också emo ut”.