Film
Alltid nära dig
Cnema
Regi: Uberto Pasolini
I rollerna: James Norton, Daniel Lamont, Eileen O'Higgins m fl.
Betyg: 4
"Alltid nära dig" handlar om en ensamstående far på väg mot döden, som under tiden försöker hitta ett lämpligt hem för sitt barn när han är borta. Bara premissen i sig är förkrossande. Att den dessutom bygger på en sann historia gör det hela än mer smärtsam. Men Uberto Pasolini lyckas verkligen med att fånga vad döden egentligen handlar om i dess ljusaste stunder. Kärlek, ren och skär kärlek som kommer till störst uttryck när den har ryckts ifrån oss eller är på väg bort.
Fönsterputsaren John som är uppväxt i en rad fosterhem lever tillsammans med sin lille son Michael. Mellan arbete och praktiska göromål leker de tillsammans. Livet är inte anmärkningsvärt vid en första anblick, men de har det bra eftersom de har varandra. Snart träffar de familjer som de inte känner. John har dödlig cancer och vill hitta ett kärleksfullt hem för sin son. Han trodde sig kunna veta direkt vad som skulle vara bäst för barnet men märker att hans ödesdigra val är nästintill omöjligt.
Pasolini tar grepp från olika perspektiv och får ihop sin film väldigt väl. Här finns inte enbart döden hängande över dem. Klassperspektivet är också ständigt närvarande som realitet och möjlighet till förändring för Michael. Även om du garanterat behöver ha med dig näsduk till visningen finns inte någon överdramatik eller krystad sentimentalitet här. Den är de facto sentimental på något plan eftersom hela grunden tar sikte på hjärtat. Valet att fokusera på kärleken och inte ilska eller bedrövelse faller sig väldigt naturligt. Stundande bortgång kan absolut ta fram kärlekens styrka och det bästa i människor. Att John stannar upp och intensivt kramar sin lille son när denne ska lägga filt om sin pappa är extremt trovärdigt för en förälder i situationen. Någon skulle kunna efterfråga nyans hos John som överlag verkar vara en väldigt anständig människa. Samtidigt utspelar sig "Alltid nära dig" i ett väldigt speciellt skede i deras liv. Kunde ha blivit stereotypt om arbetarklassmannen prompt skulle ha svårigheter i sitt föräldraskap.
James Norton gör en empatisk gestaltning och levererar till max. Hans underspel förmedlar frustration, kärlek, hjälplöshet, oro och pliktkänsla enbart med variation i blicken. Samspelet mellan honom och Daniel Lamont är hisnande i sin självklarhet.