Film
Mother, Couch
Filmstaden
Regi: Niclas Larsson
I rollerna: Ewan McGregor, Taylor Russell, Rhys Ifans, Lara Flynn Boyle, Ellen Burstyn, Lake Bell m fl.
Betyg: 3.5
En gnutta av ”August: Osage County”, ”Wiener-Dog” och kanske ”Beau Is Afraid”. ”Mother, Couch” påminner om mycket och inget annat samtidigt. Filmen vars huvudsakliga ämnesområde är väldigt tydligt samtidigt som det finns en otydlighet i detaljerna. Att okonventionellt ta sig an området dysfunktion inom familjer är inte superovanligt, även om det mest ofta är i dramaformat de görs. Historier om familjer som inte fungerar är ungefär lika gammal som berättande existerat. Ibland känns greppet väldigt lyckat och ibland känns filmen vilsen. Oklart om Jerker Virdborgs roman ”Mamma i soffa” är mer tydlig, men ”Mother, Couch” åtnjuts bäst genom att släppa krav på logik och absolut förståelse. Den är lite som filmens Jürgen Habermas, du kan inte förstå allt.
Två bröder tar sig till en möbelaffär där deras mamma är för att leta efter en byrå. Väl inne inser de att mamman bestämt sig för att inte flytta sig från den gröna soffa hon satt sig på. Hon till och med berättar att hon tagit med en brevkniv att attackera dem med om de försöker. David, spelad av Ewan McGregor, är huvudrollen och den av hennes barn som är mest nervöst lagd. Gruffurd spelar lättsam och har inte samma behov av att blidka mamman. Sist anländer också deras storasyster Linda, kedjerökandes med ett enda budskap: ring 911 (amerikanska 112). Hon är övertygad om att deras mamma blivit galen.
David vill avsluta situationen så fort som möjligt eftersom det samtidigt pågår ett födelsekalas för hans dotter Bree. Pressen lättar inte när inga metoder för att övertyga modern om en förflyttning visar sig fungera. Dessutom blir hon successivt mer pratsam och sticker den både metaforiska och bokstavliga kniven in i sina barn. Uppenbart är det så att vissa delar av filmer är mardrömssekvenser medan andra utspelar sig i verkligheten. Vilket som är vad tolkas hos den som tittar.
Främst är det Ewan McGregor som lyser starkast i sin prestation och gör en av sin karriärs starkaste rollinsatser. David är en återhållen och samtidigt rik rollfigur vars många sidor framträder steg för steg. Eventuellt hämmas berättelsen något av filmens absurditeter som hindrar känslorna och berörande delar från att komma fram ordentligt.