Film
Dogborn
Cnema
Regi: Isabella Carbonell
I rollerna: Silvana Imam, Philip Oros m fl
Betyg: 3
"Dogborn" är likt "UFO Sweden" en annorlunda upplevelse i Norrköping än resten av landet. Återigen kommer välkända siluetter från vår stad in i en långfilm. Värmekyrkan, industrilandskapet, Louis De Geer-hallen och många fler fladdrar förbi. Men till skillnad från Crazy Pictures film finns inte någon komisk effekt av en biljakt på Södra Promenaden. "Dogborn" behandlar ett tungt ämne om människohandel. I stunden blir Värmekyrkan inte särskilt viktig. Vilket också hjälps av att kameran ofta håller sig väldigt nära människors ansikten: offren, förövarna, alla andra. Brutaliteten känns mer därför att kameran också vågar stanna kvar på dessa ansikten.
Ett syskonpar som är tvillingar letar med allt vad de har efter arbete och trygghet. De är hemlösa och bara att hitta sovplats för en natt kräver en del. Situationen är tärande och gör dem desperata. När de får ett uppdrag om att leverera något tror de att det handlar om produkter. Istället är det människor. Två unga kvinnor, varav ett barn ska levereras för någon form av utnyttjande. De utsatta blir plötsligt en del av ett maskineri som utsätter. Något som inte passerar tvillingarna obemärkt, samtidigt som de har mycket att förlora på att visa motstånd i det läget. Systern är en briserande bomb i väntan på en tändning. Brodern tyst och betraktande.
Ibland ger filmen ett litet oerfaret intryck. Ställ den bredvid "Lilja 4-Ever" och du märker detaljer som visar skillnaden. Moodyssons film har en intensitet som känns i varje scen medan "Dogborn" ibland ger känslan av att vara spelad. Som publik är vi inte alltid med utan mer av åskådare på distans. Vissa karaktärer känns lite för tunt ritade. Den korta speltiden kanske är en orsak, du kan såklart berätta mindre när du har färre minuter att tillgå. Men stundtals imponerar Isabella Carbonell i sin regidebut.
Hiphop-stjärnan Silvana Imam spelar den primära huvudrollen som systern. Hon ligger farligt nära gränsen för överspel även om hon oftast klarar sig och hamnar på rätt sida. Philip Oros har en svår roll som den icke talande brodern. Vilket innebär att han för det mesta får förlita sig på fysiskt skådespeleri. Han är ett exempel på en rollfigur som inte fått tydliga konturer.