Film
The Son
Cnema
Regi: Florian Zeller
I rollerna: Hugh Jackman, Laura Dern, Zen McGrath, Vanessa Kirby, Anthony Hopkins m fl
Betyg: 3
Florian Zellers senaste film, "The Father", blev en stor publik- och kritikerfavorit. Den var baserad på regissörens egen pjäs om ålderdom och förlusten av det som tidigare varit. Olivia Coleman och Anthony Hopkins fullkomligt briljerade som dotter och far låsta i förvirring och sorg. "The Son" är även den en pjäs av Zeller själv som nu blivit en film. Om den förra var relativt allmängiltig i en upplevelse är den nya filmen något mer smal, fast ändå inte. Familjen går igenom något som många andra också upplever men på andra sätt.
Framgångsrike advokaten Peter lever med sin fru Beth och deras nyfödda Theo. Han har sonen Nicholas med exfrun Kate. En dag knackar hon på, han reagerar på att hon inte hört av sig innan men Kate påpekar att Nicholas inte varit i skolan på en månad. Han har dagdrivit planlöst för att föräldrarna inte ska märka något. Nicholas är tyngd av något han inte kan beskriva annat än "livet". Han känner sig malplacerad i de flesta sammanhang och även styvmamman tycker han är märklig. Utifrån ser det ut som en väldigt sårad tonåring utan särskilt mycket sammanhang. På Nicholas önskemål flyttar han in till pappan som lämnade familjen för en ny och yngre fru. Smärtan vägrar lämna sonen. Både Peter och Kate kommer ihåg en glädjefylld barndom där tiden har stannat stilla innan den akuta depressionen tog över deras son.
Ingen omkring Nicholas verkar ha särskilt mycket eller ens lite kunskaper om depression. De förvånas över att han inte har någon särskild orsak till sin allvarliga nedstämdhet. Jag tror regissören vill göra en poäng av vad de vuxna vägrar se även när de röda flaggorna fladdrar hårt. Men det gestaltas på ett sätt så att det är svårt att relatera till. De verkar alla vara kapabla och drivna människor, har de verkligen aldrig hört talas om hur depression kan fungera? Här faller manus ibland även om berättelsen är berörande. För Zeller visar inte tillräckligt.
Att se "The Son" är nästan som att vara med i den. Den tunga depressionen som vilar över familjen påverkar mig som tittare. Jag börja känna en orsakslös sorgsenhet. Zeller var även i "The Father" väldigt bra på att dra tittaren in i sin film, att skapa förvirringen som den demente mannen kände även hos den som enbart bevittnade vad som hände.