Film
Paradiset brinner
Cnema
Regi: Mika Gustafson
I rollerna: Bianca Delbravo, Safira Mossberg, Dilvin Asaad, Ida Engvoll m fl.
Betyg: 3.5
Mika Gustafsons första långfilm är redan prisad utomlands. Det finns en hel del att attraheras av. Sedan finns det en del att förundras över och en del att klura på. Med kaxig energi följer Gustafson ett sorgligt liv där barn lämnats åt sitt eget öde. Diskbänksrealism med inslag av komedi. Humorn gör ibland att det andra inte känns av på samma sätt. På gott och ont. Samtidigt som humorn bidrar med ett relevant perspektiv. Regissören har i intervjuer nämnt att det finns många filmer om pojkars väg mot vuxenlivet, men inte flickors. Hon ville täcka det området. I vissa stunder tycker jag hon fokuserar för mycket på en vuxen karaktär utanför flickornas sfär. Samtidigt ger även det en del andra perspektiv. Min inställning till ”Paradiset brinner” är kluven.
Laura, Mira och Steffi lever själva. Mamman har lämnat utan någon indikation på när hon tänker återvända, några fäder nämns inte. Tjejerna hankar sig fram på diverse olika sätt men är verkligen lämnade åt sitt öde. När socialtjänsten en dag ringer om att de ska göra ett hembesök vill Laura, som är äldst, försöka hitta någon som kan spela mamma. Rädslan är att systrarna ska splittras och placeras i separata hem. Det finns en del vuxna omkring dem, exempelvis en granne men hon ger lite hjälp vid sidan om. Orosanmälan som föranlett besöket kommer från skolan efter en frånvaro, inte till följd av alla vuxna som borde reagera på deras tillvaro. Lauras jakt leder till en granne i närheten, den lite märkliga Hanna som vill lära sig att bryta sig in hos andra och låtsasleva i dyrare hem i några timmar. Relationen vidgar berättelsen till att handla om mer än barnen samtidigt som den tar ifrån historiens hjärta nämligen de tre systrarna. Mira och Steffi blir lite för perifera ibland, med tanke på vilka tillgångar de är. Alla tre systrar spelas helt makalöst av Bianca Delbravo, Safira Mossberg och Dilvin Asaad. Det är när de är i bild som filmen får sin sprudlande energi och ömma varsamhet. Vilket inte tar ifrån dem fler dimensioner och dynamik. Det är både stökigt och älskvärt.
Dramaturgiskt blir filmen svagt och repetitivt ibland för att sedan gnistra till. Symbolik finns det gott om, så även frågor som förblir obesvarade.