Film
Disco
Cnema
Regi: Jorunn Myklebust Syversen
I rollerna: Josefine Frida, Kjaersti Oden Skjeldal, Nicolai Cleve Broch, Fredericke Rustad Hellerud, Andrea Bræin Hovig, Espen Klouman Høiner m fl.
Betyg: 2.5
"Disco" marknadsförs lite diskret via tv-serien "Skam". Josefine Fridas ansikte pryder filmaffischen och finns i alla pressbilder för att påminna alla om att Nora från den populära serien spelar huvudrollen i filmen. Vilket inte är så märkligt heller. Vad som däremot förbryllar något är att den varit nominerad för hela fem Amanda-statyetter, Norges motsvarighet till Guldbaggen eller Oscar. Jag förväntar mig mer av Norge.
Filmen inleder med extrema närbilder på Josefine Frida i rollen som Mirjam. Spacklad från topp till tå med ett stort leende när hon precis vunnit en danstävling. Familjen glädjer sig åt ännu ett pris, Mirjam har en hel garderob fylld. De fotograferar dottern för att lägga ut på sociala medier. Sedan växlar filmen över till att djupdyka i deras stora livsprojekt, uppoppade kyrkan Friheten. I lokalens lobby finns en kaffebar, medlemmar framför poplåtar om Jesus, pastorn är Mirjams styvfar Per. Trots hennes initiala leenden finns ett vemod i Mirjam. Hon är sällan avslappnad ens i sitt eget sällskap, för att inte tala om i andras sällskap. När hon försöker få sin mamma Vanja att berätta mer om familjetraumat som gjorde att Mirjams pappa hamnade i fängelse vägrar föräldrarna att svara trots att de rimligtvis ser sitt barns smärta. Religionen är fylld av ord men saknar äkta stöd.
"Disco" är en film som har alldeles för lite bråttom. Det är en spelfilm som beter sig som en dokumentär där inte någon handling behövs. Stundtals får jag känslan av att den observerar långt mer än den berättar. Tendenser till upprepning förekommer en hel del fast potential till utveckling finns i kärnstoryn. Trots intressanta beståndsdelar väljer regissören att hålla sig fast vid samma territorier. Vilket hade varit okej om hon växlade farten. Då hade lugnet varit före stormen. Nu speglar filmen Mirjams eventuella desperation och depression. Budskapet om problemen med dogmatisk religiositet försvinner bakom en kompakt vägg av stiltje. Film måste inte nödvändigtvis ha en driven händelseutveckling kontinuerligt men det är som om regissören håller igen utan att orsaken är så tydlig. Hon snuddar på ytan men tar sig inte längre.