Film
Grandmother
Cnema
Regi: Matthew J Saville
I rollerna: Charlotte Rampling, George Ferrier, Edith Poor, Martin Csokas m fl
Betyg: 3.5
Förutsägbarhet brukar inte lyftas som något positivt om filmer även om det har sin trygghet i verkliga livet. Men vad som skiljer filmer ifrån varandra ibland är vad de gör av berättelsens inbyggda förutsägbarhet. Många är de filmer, i alla fall sedan 70-talet, som handlar om omaka par som finner varandra. Relationer som möter motstånd för att på något sätt ge mer än gemenskap mellan gelikar. Vi har sett så många att de inte längre klarar av att överraska oss. Ändå finns sådana som har ett mervärde på andra sätt. "Grandmother" är ett sådant exempel. Den är ett bra exempel på när vägen blir viktigare än målet.
Farmor Ruth anländer från England till Nya Zealand med brutet ben och egen sköterska. Sonsonen Sam har haft ett tungt år där hans mamma gått bort efter lång tids sjukdom medan pappan skickat iväg honom till internatskola. Vid farmors ankomst drar fadern ganska snabbt till Storbritannien för att fixa med praktiska saker. De två kvar, tillsammans med sköterskan som inte tänker curla dem, blir tvungna att hantera varandra. "Grandmother" är mörkare än vid första antydan. Sam är typisk tonåring som kväver sina känslor utåt sett men inombords är han suicidal. Farmor har också fler svårigheter än hon visar, dessutom dricker hon ungefär en flaska gin dagligen utan att bli berusad. Kommunikation är ingens styrka i familjen.
Matthew J Savilles må sakna spänning men den är träffsäkert osentimental och realistisk. Även det förutsägbara görs på så sätt att du kan föreställa dig den här familjen i verkligheten. Charlotte Rampling har med rätta fått mycket beröm för sin gestaltning. Något som även George Ferrier förtjänar med sin förmåga att fånga en trovärdig tonårings tunga kamp mot sig själv och sin omgivning. Till sin hjälp har de en kompromisslös manus som inte tänker avsluta sig själv med klyschor om livets skönhet. Istället ligger fokus på acceptans för alla de personer vi aldrig blev, de drömmar vi inte besannade och de misstag vi begick. Det finns något väldigt förlåtande och vackert i det. Hela filmen är en enkel skildring som regisserats med anspråkslöshet. Något som till och med syns i detaljer i scenografi och ljussättning. Allt framstår som vardagligt och ordinärt trots stora trauman, såsom livet självt.