Film
Dödgrävarens hustru
Cnema
Regi: Khadar Ayderus Ahmed
I rollerna: Omar Abdi, Yasmin Warsame, Kadar Abdoul-Aziz Ibrahim m fl
Betyg: 4
Det är en ytterst ödmjukande upplevelse att se "Dödgrävarens hustru". Inte för att den är socialrealistiskt tung utan snarare tvärtom. Filmen verkar inte betrakta alla svaga förutsättningar som tragedier. Medan vi i den rika delen av världen förväntar oss otroligt mycket av livet förväntar sig karaktärerna i "Dödgrävarens hustru" väldigt lite. Ändå lyckas Khadar Ayderus Ahmed skapa en ovanlig känsla av närhet. Här finns ingen "de är inte som vi" utan istället universella områden som binder samman människor. Även om vi inte bor i ett skjul i Djibouti kan vi relatera till känslor och vardagssysslor hos familjen i centrum.
Guled lever tillsammans med sin fru Nasra och son Mahad i vad som kan beskrivas som ett skjul. Vi är en bra bit in i 2000-talet och de, liksom många i världen, kan inte räkna med självklara saker som rinnande vatten och elektricitet. Tidigt får vi antydningar att deras familjer vänt dem ryggen för att de på något sätt brutit mot konventionerna. Kärleken dem emellan visas med små medel men har absolut effekt. Den blir på något sätt mer äkta eftersom storskaliga deklarationer inte finns. Deras verklighet är alldeles för krävande, utan utrymme för teatralitet. Men Nasra är allvarligt sjuk och Guled tärs obeskrivligt. All stolthet lägger han åt sidan och beger sig ut på dagars ökenpromenad i flip flops i hopp om att hans familj ska ge honom de 5000 dollar som krävs för hennes operation. Utan operationen kommer hon inte överleva. Internet är fyllt av historier om kvinnor som övergetts av sina män vid sjukdom. Många män stannar också men är svaga i sitt engagemang, frånvarande i sin närvaro. Gestaltningen av Guled som omhändertagaren är därför ett enormt tecken på kärlek.
En del filmer bokstaverar sina budskap tydligt. Andra antyder eller nästan lämnar tittaren i mörkret. Khadar Ayderus Ahmed hittar en avvägd balans där tittaren varken skrivs på näsan eller förväntas konstruera egna teorier. Det är en ytterst känslosam och berörande skildring som på intet sätt är sentimental. Livet fångas via de mest vardagliga detaljerna. Dramatik lindas in så den knappt märks men desto mer känns. Regissören, som är debutant, har sagt att han vill berätta denna historia med värdighet, ömhet och medkänsla. Mitt i prick.