Film
Natten till den 12:e
Cnema
Regi: Dominik Moll
I rollerna: Bastien Bouillon, Bouli Lanners, Pauline Serieys, Mouna Soualem m fl.
Betyg: 4
Redan i den inledande texten får vi veta att 20 procent av alla mord i Frankrike inte får en lösning och det här är ett sådant brottsfall. För trots att den handlar om poliser och ett allvarligt brott är ”Natten till den 12:e” inte en historia om polisiär verksamhet utan mäns våld mot kvinnor. Historien är fiktion men bygger på verkliga händelser. Trots att förutsättningarna är givna från början känner jag mig ändå berövad på tillfredsställelsen av att rättvisa skipas. ”Natten till den 12:e” är en molande drabbning som trots sin återhållsamma dramaturgi håller tittaren i sitt grepp.
Filmen inleds på en velodrombana och en pensionsavtackning. Den erfarna chefen ska sluta och Yohan ska ta över rollen. Sedan klipps filmen till två unga kvinnor som säger hejdå till varandra där Clara tar sig ut i den mörka natten. Den gemytliga känslan bryts av att en maskerad man häller vätska på henne, och sedan tar fram en tändare. Clara springer med elden över sig. Nästa morgon är poliser och forensiker framme för att samla bevismaterial. När de har plastat in mobiltelefonen ringer Claras bästa vän Nanie. När Yohan och hans kollega tar sig till Claras hem och mamma fryser Yohan till när han ska informera föräldern om vad som har hänt.
Snart kommer det fram att Clara hade ett aktivt sexuellt liv och verkade träffa många problematiska män. Dessa män förhörs och visar påfallande lite empati trots att de delat något med henne. En bit in får filmen tydlig profil där mäns våld mot kvinnor ifrågasätts. ”Hon dog för att hon var kvinna”, ”det går inte att hitta mördaren eftersom de alla skulle kunna vara det”, ”det är något fel mellan män och kvinnor” är några citat som tydliggör att det är inte är lösningen av fallet vi bevittnar utan Yohans och kollegornas resa genom det här skoningslösa landskapet av våld.
Hela ensemblen är väldigt skicklig men framförallt lyser Bastien Bouillon i rollen som Yohan. Den där balansen mellan säregen och normal håller han på ett övertygande sätt. Utan någon förkunskap om franskt polisarbete tycker jag mig kunna se honom och de andra i verkligheten. Det är en karaktär förmögen att vrida och vända på sig själv. Bouillon tar fram det med sin tillbakadragna karisma och ömma gestaltning.