Film
Creation Stories
Cnema
Regi: Nick Moran
I rollerna: Ewen Bremner, Leo Flanagan, Suki Waterhouse, Richard Jobson, Rori Hawthorn, Ciaran Lawless m fl.
Betyg: 2.5
Alan McGee var under en kort tid i historien känd som skivbolagsdirektör för Creation Records. Hans bolag var de som släppte Oasis och resten är historia. Att göra en film om McGee är att göra en berättelse om indiepopens storhetstid. Samtidigt lämnar Nick Morans film bara önskemål om en annan sorts film från samma tid. Exempelvis är jag mycket mer nyfiken på Oasis än på McGee vars liv verkar ha varit en serie av sammanträffanden. Där Brian Epstein framstod som en arkitekt för The Beatles succé verkar Alan McGee bara ha funnits på rätt plats vid rätt tid. Filmens bild är att han inte tillförde Oasis något utan fångade stunden.
Utgångspunkten är en intervju McGee ger uppdiktade journalisten Gemma. Där får han bereda ut sig i all sin brist på ödmjukhet. Hans uppväxt präglades av en far som blev arg om sonen använde eyeliner och vars plan för sin son var ett riktigt arbete. Alan själv hade målet att ta sig till London för att bli musiker. Ödet ville annorlunda som vi alla vet. Mycket av filmens konflikt kretsar kring hans drogmissbruk men är berättat på ett sällsynt tråkigt sätt. "Creation Stories" vilar väldigt sällan i sitt berättandet. Enda gången är egentligen när Alans mamma går bort och han minns alla de stunder hon skyddat honom från faderns hårda kontroll.
En del speltid går också åt åren då McGee försökte sig på politik och hur han över tid blev besviken på Labour-partiet som verkade vilja ändra Storbritannien men i slutändan helt saknade trovärdighet som arbetarklassparti.
För den som gillade britpop/indie finns en del godbitar att förkovra sig i. Musik från Oasis, Primal Scream, The Jesus And Mary Chain. "Creation Stories" är däremot en film som uppfattar sig själv som för cool för sitt eget bästa. Den energi som gått åt att skapa en sådan atmosfär kunde ha använts till att arbeta på substans i berättelsen.
Både Ewen Bremner och Leo Flanagan gör ett gediget arbete som Alan McGee i olika åldrar. Tilltaget med Suki Waterhouse som reportern bekräftar bara hur otillräcklig hon är som skådespelare men också hur tunt skriven rollfiguren är. Hennes medverkan andas skolfilm där skaparna försökt göra henne till tittarens röst och istället fått ett oäkta inslag.