Film
Hélène & Mathieu
Cnema
Regi: Emily Atef
I rollerna: Vicky Krieps, Gaspard Ulliel, Bjørn Floberg, Sophie Langevin m fl.
Betyg: 3.5
För att vara en film om dödlig sjukdom är ”Hélène & Mathieu” lite avmätt. Kanske därför att Hélène inte blir tillräckligt tydligt gestaltad. Hennes motivation och driv har mycket att göra med den hon och Mathieu en gång i tiden har varit men vi får inte särskilt mycket inblick i vem hon är som person. Emily Atefs film berör absolut, det skulle krävas enormt mycket empatilöshet för att inte bli påverkad. Döden blir än mer närvarande av att filmen är Gaspard Ulliels sista film innan han omkom i en skidolycka.
Hélène har lugnfibros och mest troligt kommer hon inte överleva sjukdomen ens om hon får transplantation. Mathieu tycker hon är negativ och förväntar sig exalterad glädje när hon hamnar på en lista för transplantation. Hon känner att den friska omvärlden inte förstår, ställer korkade frågor och deras närvaro blir en ständig påminnelse om den dissonans som finns mellan henne och dem. Hon ser en framtid hon inte kommer vara del av vilket smärtar henne ännu mer. I tystnad börjar hon söka på nätet efter vad man ska göra om man är döende. På så sätt hittar hon en norsk blogg som mest består av bilder utan djupa förklaringar. Bent lever i en ort på norska fjorden och Hélène vill åka dit utan sin man. Det är absolut inte det vanligaste att en döende person isolerar sig, de flesta har inte ens styrkan att göra så. Däremot skildrar Atef skickligt viljan att bli behandlad som en vanlig person. Redan i inledningen på en fest får Hélène säga till sällskapet att hon vill ha respekten att inte bli behandlad som om allt hon är är en sjukdom. Samtidigt avstår Atef från att döma den verkligheten för hårt. En sådan situation är en låsning för alla inblandade, speciellt om den döende är uppenbarligen alldeles för ung för att vara där.
För min del fokuserar filmen lite för mycket på isoleringen som enda lösning. Att ingen förstår är något Hélène behöver fly ifrån istället för att fler får chansen att förstå. När hon försöker beskriva förändras inte något. Det är som att filmen självt blir okomplex och slutar leta olika vägar. Sedan är väl människor inte så rationella så att Hélène ska kunna förstå bättre än andra vad som pågår. Det är nästan så att den inte engagerar lika starkt i stunden som efteråt.