Sommarljus…och sedan kommer natten
Cnema
Regi: Elfar Adalsteins
I rollerna: Heida Reed, Ólafur Darri Ólafsson, Siggi Invarsson, Anna Maria Pitt m fl.
Betyg: 3.5
Svindlande vyer, skymning vid en sjö som är fonden för hela byn som speglas i vattnet, vinden som smeker gräset ute på fälten. Island är ofta hisnande på film, så även denna gång. Ett land som inte ens har en halv miljon invånare och samtidigt är en filmnation att räkna med får nog anses vara ett mirakel. Isländsk film är lite som en genre i sig och på så sätt passar ”Sommarljus…och sedan kommer natten” in. Det är kargt och tufft, men varmt och gemytligt. Livet är hårt och livet är vackert. Med en mycket lovande start stagnerar ”Sommarljus…” något längre in, utan att bli helt ointressant.
Flera historier berättas parallellt och det finns ingen klassisk hopvävning annat än att de delar livet på samma plats. En plats som berättarrösten säger varken har kyrkor eller kyrkogårdar, det är som om ingen dör här. Berättarröst är en särskild teknik som är lika hatad som älskad. Ibland väljer regissörer och manusförfattare den som en enkel väg att förmedla saker. Att berätta i stället för att visa. Inte den bästa av metoder. När de görs på ett bra sätt ger de en annan dimension till filmen, de coachar tittarens inre tankar och sätter en ton till berättelsen. Berättarrösten i ”Sommarljus…” hamnar någonstans mitt emellan.
Filmen är baserad på en roman och det märks, både hos berättarrösten som konstaterar saker lätt poetiskt och i galleriet av karaktärer.
Chefen för syfabriken får en uppenbarelse i en dröm som tar honom till studier av latin. Frun lämnar med dottern. Polismästaren i byn har förlorat sin fru och är orolig för en son som inte får vänner i skolan. Kocken som vill öppna restaurang får nöja sig med att ta jobb som hushållerska hos andra. Bonden som verkar lyckligt gift kan ändå inte motstå kvinnan som löptränar i trakten. Det är ibland kraftfullt tungt och ibland behagligt svävande. Blickar förmedlar mycket i tystnaden.
En sammanfattning av ”Sommarljus…och sedan kommer natten” säger att det är ett utsnitt av livet vi bevittnar. Vissa episoder blir för fragmentariska, får inte tillräckligt mycket av strålkastarljuset. Särskilt den om polisen och hans son. Skådespelarna gör som ensemble fantastiskt berörande insatser och det förstärker känslan av att vi som publik får för lite av dem.