Filmstaden
Regi: Michael Sarnoski
I rollerna: Lupita Nyong'o, Joseph Quinn, Alex Wolff, Djimon Hounsou m fl.
Betyg: 3
Genom hela filmen finns det logiska luckor som skulle kunnat få vem som helst att ge upp långt innan slutet. Bara en sådan sak som att en katt lyckas vara den tystaste inte bara i filmhistorien utan också världshistorien. Men det här emotionella dramat, maskerad som skräckfilm, är en sådan film som får publiken med sig. Som någonstans ber om och därför får tillåtelse att avvika från rationalitet för att ge oss den berörande berättelsen om sorg som Michael Sarnoski vill delge publiken. I en mer klassisk skräckfilm hade dessa logiska brister varit för många. ”A Quiet Place. Day One” är ingen klassisk skräckfilm. På så vis liknar den de andra två filmerna ”A Quiet Place” utan att ha den där pressande skräcknerven.
Lupita Nyong'o spelar Samira som lever på ett boende för allvarligt sjuka. Där hänger hon läpp, av förståeliga skäl, och tar hand om sin katt Frodo. Sköterskan Reuben övertygar henne att följa med på en tripp till New York City för en föreställning och pizza. Efter marionettshowen de varit på ställs planerna om pizza in, till hennes förtret. De har hört att något händer i staden och ska ta sig tillbaka så fort som möjligt. Vad som händer vet de flesta som sett ”A Quiet Place”. Staden som aldrig sover invaderas av utomjordiska varelser som reagerar på ljud. Det innebär att alla behöver vara knäpptysta om de ska överleva. Här kommer bland annat katten in, som aldrig ens släpper ut en liten ”mjau”. Han har dessutom en magisk förmåga att oavsett förutsättning hitta sin ägare Samira.
Skådespelarna gör starka insatser där de med små medel karvar ut personligheter. De är ett av de starkaste skälen bakom varför ”A Quiet Place. Day One” blir så pass intressant trots en del brister. Särskilt Nyong'o som tar täten är en äkta karaktär istället för att enbart vara en figur i fara. Om du vill se skräck för att bli riktigt skrämd är den här filmen kanske inte helt rätt för dig. Det är snarare ett drama med skräckinslag. Hur birollfigurer kommer in och ut ur historien är också intressant. Den fortsätter traditionen från sina förlagor att göra skräck på annat sätt. Fast föregångarna lyckades ändå hålla sig inom genren.