Film
Nova & Alice
Cnema/Filmstaden
Regi: Emma Bucht
I rollerna: Hedda Stiernstedt, Josefin Asplund, Johan Rheborg, Adam Pålsson m fl.
Betyg: 1.5
Det brukar vara ett problem när det är svårt att avgöra varför en film blivit gjord. Att inte kunna förstå vad regissören vill få fram. ”Nova & Alice” är märkbart drabbad av det här fenomenet. Skulle jag gissa skulle jag säga att det är historien om två personer som finner varandra och därför rör sig från den yta de var på till högre höjder. Vilket låter enormt ordinärt och oinspirerande. Det är ett adekvat sätt att beskriva den här filmen. Den är inte riktigt så pinsam som det låter. Trots genren finns en klar trovärdighet i skildringen. Problemet är att den inte tar sin publik någonstans. Filmer måste inte nödvändigtvis trampa ny mark för att ha ett värde. Något ordinärt kan definitivt ha högt värde som filmupplevelse. Men då behöver innehållet hålla hög kvalitet eller försöka berätta en historia på ett givande sätt. ”Nova & Alice” misslyckas på dessa punkter.
Alice är en etablerad mellopopstjärna vars karriär står i stiltje. Nova en ny stjärna på scenen med egenskrivet material. De har sin manager Victor gemensamt och han får idén att de ska på gemensam sommarturné. Båda är skeptiska, särskilt Nova som anser att Alice ställer upp på vad som helst och saknar en egen agens. Men till slut ansluter båda till planen. Föga förvånande finner de också varandra längs vägen. Det framgår aldrig riktigt hur eller varför. Speciellt Nova som avskyr idén vinns över rätt fort utan att Alice försöker. Snart fattar de också tycke för varandra romantiskt. Vilket inte vore ett problem om Alice inte vore gift och hade barn. Fokus för filmen är långt mer på de två kvinnornas tillfällen att vara med varandra än otrohetsdynamiken som hägrar efter sommaren. Mot slutet börjar saker hända, men inte ens det löses ut på ett särskilt unikt sätt. Bland de få genuint positiva delar av filmen är att den traditionella heterosexuella triangeln nu är ersatt. Kanske inte banbrytande men ändå uppfriskande.
Det är svårt att brinna för den här filmen. Inte ens den specialskrivna musiken gör särskilt mycket. Du har sett den här filmen förut, kanske i en annan skepnad och med andra skådespelare. Stiernstedt och Asplund är helt okej men verkar ändå fått instruktioner om övertydlighet i uttryckandet av känslor. Subtila signaler är det inte fråga om, samtidigt saknas elden.