Film
Amanda
Cnema
Regi: Mikhaël Hers
I rollerna: Vincent Lacoste, Isaure Multrier, Stacy Martin, Ophélia Kolb, Marianne Basler, Greta Scacchi m fl.
Betyg: 4
Bland det svåraste som finns är att skildra sorg på ett äkta sätt. Eftersom sorg består av oövervinnligt starka känslor kontrollerade in i en vanlig tillvaro lyckas inte regissörer eller manusförfattare alltid fånga dess stillsamhet eller dess eroderande verkan. I sin vilja att gestalta den sörjandes känsla blir filmer mycket mer dramatiska än vad sorg är för de flesta människor i vardagslivet. Mikhaël Hers verkar själv ha upplevt förlusten av någon nära eftersom han i mer än en film kunnat porträttera dess genomträngande kraft. Sorg är inte alltid skriket på en begravning, förstörelse av sjukhusrum eller anhörigas totala förfall. Sorg är också att inte kunna hålla tillbaka lugna tårar vid ett specifikt tillfälle, att lida ensam, att ha ett problem utan lösningar.
Syskonen David och Sandrine lever i Paris, Sandrine med sin dotter Amanda. Vi vet tidigt att uppväxten inneburit svårigheter men de har övervunnit dessa. David arbetar både som hyresvärd och arborist. Han glider i en tämligen bekymmerfri tillvaro där Sandrine får agera skyddsnät när han själv inte får ordning på alla bitar. Att låta deras vardag ta så mycket speltid i början är ett klokt beslut som gör förståelsen av andra akten djupare. En sommarkväll ska syskonen träffa vänner i en park. David som är sen äntrar plötsligt en helt annan film där blodiga, livlösa kroppar ersatt turistvarianten av Paris. Välbehaget, myset, utvecklingskänslan stannar också tvärt för oss tittare.
"Amanda" handlar inte om en terroristattack. Förutom bilderna i parken är attentatet inte något som Hers gräver i. I enstaka scener kommer frågor från Amanda men fokus är på familjen som är kvar. På hur Amanda och David försöker leva med resterna av deras forna liv. Här glänser filmen som mest. Styrkan ligger i de subtila skillnader som präglar livet. I hur Vincent Lacoste och Isaure Multrier tappat luften. I hur de båda tystnar av tragedin men hanterar den olika, en vill glömma medan en annan vill ha tecken av Sandrine kvar. Jag har sällan sett en så precis skildring av vad en nära förlust innebär. Tack vare en känslig hand i regin, ett manus som vågar ta tid på sig och två skådespelare som både lyckas gestalta en frihet i kropp och själ före händelsen samt en ständig tyngd på axlarna efteråt. Skillnaderna är mikroskopiska men ändock uppenbara. "Amanda" känns besläktad med Robert Guédiguians "Snön på Kilimanjaro" även om de handlar om olika saker. Båda säger enormt mycket med få medel. Exakt därför berör de så mycket mer.