Återupprepning av föregångaren

Gladiator 2
Filmstaden 
Regi: Ridley Scott
I rollerna: Paul Mescal, Pedro Pascal, Connie Nielsen, Denzel Washington, Alexander Karim m fl.
Betyg: 2.5

Det är mer eller mindre omöjligt att väcka till liv den känsla som uppstod när en film gjorde banbrytande skillnad. De som älskar ”Star Wars” vet detta alltför väl. Till filmteamens förtret spelade det egentligen aldrig någon roll hur återkomsterna har såg ut. Magin som uppstod på 70-talet när de första kom gick inte att återskapa. Så därmed belagt redan att ”Gladiator 2” inte matchar sin föregångare från år 2000. Paul Mescal är en duktig skådespelare, men han anammar inte riktigt Russell Crowes magnetism från snart halvsekel sedan. Inte för att mastodonthistorier som utspelar sig under Romarrikets glansdagar var något nytt då, ”Ben Hur” hade kommit ut 1959. Men det var något nyskapande med ”Gladiator” när den kom, i kombination av action och drama. I hjältens oansträngda blandning av hård yta och mjuk inre.

Nu har 16 år passerat, Maximus och Marcus Aurelius är borta. Så även Commodus, men han är ersatt av två hänsynslösa kejsarbröder, Geta och Caracalla. I Numidien finns starke Lucius/Hanno, frontfigur i sin armé när Rom anländer för att erövra mer mark till sitt imperium. I täten har de general Acacius, som blir orsaken till Lucius frus död. Han transporteras därefter till Rom för att omvandlas till gladiator. Mordiska babianer, hajar, starkare män. Ingenting kommer åt Lucius som alltid har någon tanke om hur han ska ta sig ur kriser. Snart upptäcker Lucius dessutom Acacius fru Lucilla, som varit Maximus fru. Vid sidan finns också Macrinus, han som köpt slaven Hanno. 

Det är förväntad stämning och rörelse. Överdramatik, manlig styrka, svek, överraskningar. Och ändå någonstans helt utan överraskningar. Scott har valt att återupprepa sin historia och om skälet är pengar så har tanken förvaltats väl. I vissa kretsar är den definitivt en underhållande film. De som inte kräver så mycket av en film annat än att ryckas med lite lätt kommer inte ha några problem med ”Gladiator 2”. Redan den förra ”Gladiator” var pseudodjup i sina dramatiska stunder. Fenomenet har även drabbat uppföljaren. Eller drabbat och drabbat, Ridley Scott har nog väldigt avsiktligt gått in i det. Som film betraktat är den här ingenting att skämmas för, men utan sin föregångare hade den åtnjutit många färre besökare.