Recensenter är vana att tycka till och uttrycka sina åsikter. Därför är det inte något som brukar falla sig särskilt svårt för mig heller. Men då och då dyker en sådan här film upp. Frank är svår att säga något om, den framkallar i första hand mållöshet. Direkt när filmen var slut kunde jag varken säga om den var bra eller inte. Upplevelsen var bland de egendomligaste jag har haft på bio. Udda är bara förnamnet.
Jon är en alldaglig brittisk man vars liv matchas av de banala Twitter-inlägg han skriver om dagarna. I hans hjärna florera de mest triviala låtarna. En dag hamnar han på precis rätt plats vid rätt tillfälle och får möjligheten att bli keyboardist i bandet Soronprfbs. Gruppen leds av Frank, ett gåtfullt geni som alltid har ett fiberglashuvud på sig. Frank och Don är de enda i musikgruppen som har något till övers för Jon. Resten hatar honom då han i sin normalitet blir gruppens särling som inte passar in.
Fientligheten leds av Maggie Gyllenhaal s Clara som vill ha bort Jon mest av alla.
Bandet drar till irländska skogarna för att spela in sin skiva. Under tiden rapporterar Jon allt som händer dem på sociala medier och ett intresse för bandet växer fram. Medan de andra vill fortsätta vara obskyra och syssla med sin annorlunda musik försöker Jon föra in gruppen mer mot mainstream. Karaktären Frank är baserad på brittiske komikern/musikern Chris Sievey som hade en persona kallad Frank Sidebottom. Originalet hade på sig ett huvud väldigt liknande den Frank bär i filmen. Däremot är berättelsen i sig inte om Chris Sievey.
Filmen ger många tolkningsmöjligheter, kanske satir över sociala medier eller konflikten mellan kreativitet och framgång/tillgänglighet. Mellan raderna sägs även en del om hur människor med mentala besvär möts i denna värld. Problemet med filmen är att det konstiga får ta massvis med utrymme medan samma kraft inte har lagts på manus. Ibland känns filmen vilse, som någon som pratar men glömmer bort vad den skulle säga. Även tittare kan känna sig vilse stundtals.
Skådespelarna gör gedigna insatser, Michael Fassbender utstår den största utmaningen genom att spela utan ett ansikte. På något sätt får han till det ändå. Starten och slutet av historien utmärker sig där det avslutas med ett lyft. Det är mot slutet som filmen ens kommer nära att beröra tittaren. Tiden innan har ägnats åt förundran och förvirring blandat med humor. Bara under de sista minuterarna får tittaren en större kontext kring Frank och gruppens resa.