En förutsägbar väg till toppen

Film

Born To Fly
Filmstaden 
Regi: Brennan Robideaux
I rollerna: Armand Duplantis, Greg Duplantis, Helena Duplantis, Sam Kendricks m fl.
Betyg: 3

I en scen från hans examen från amerikanska högstadiet berättar Armand Duplantis för eleven bredvid honom om varför kamerorna är där. Han sysslar med stavhopp och teamet ska dokumentera hans liv. Årskullsklasskamraten tittar knappt på honom och verkar inte följa med i konversationen. Mondo säger då "jag vet, det är tråkigt" för att sedan titta in i kameran med gnista i blicken. Scenen sammanfattar allt som är väsentligt i dokumentären om pojken som blev den största någonsin inom sin sport. Den är också representativ för själva filmen. Det är intressant men också lite tråkig.

Brennan Robideaux kommer från samma småstad, Lafayette, som Mondo och har följt honom sedan "high school". Armand Duplantis skildras som en annorlunda person och en ensamvarg. Galen i en sport som de flesta andra inte bryr sig om. Tycker inte om skolan och får tunghäfta i olika situationer. Familjen har filmat mycket av livet, därför finns hur mycket klipp som helst på en pytteliten Mondo när han tränar stavhopp i familjens trädgård. Andra har basketkorgar hemma men familjen Duplantis en större madrass. Pappa Greg Duplantis var själv en duktig stavhoppare men missade att kvalificera sig till OS. Mamma Helena åkte till USA för att hon fick friidrottsstipendium och blev sedan kvar när hon träffade Greg.
För att skapa en spänning i berättandet väljer Robideaux att ha med en annan storstjärna i sporten, amerikanen Sam Kendricks. Inkluderingen är inte ett problem med samtidigt vet jag inte hur spännande det blir att tillföra ett element.

På vissa sätt kommer den här dokumentären lite för tidigt. Filmen har svårare att komma personen in på livet utan blir mer uppvisning av det sportliga och dess utveckling. Vilket inte blir superspännande när Armand Duplantis inte riktigt verkar ha motgångar. Han missar 5.95 en gång för att nästan gång klara 6.17. Det går på något sätt för enkelt för att berättandet ska få dynamik. Föräldrarna pratar om att han måste lära sig hantera motgångar, att han vid viss tidpunkt inte är mogen nog för diverse saker. Samtidigt finns ingen vändpunkt, ingen tydlig metamorfos utan ett långsamt och pålitligt tåg mot riktig storhet. Däremot små korn av det mest intressanta, dynamiken mellan far och son.