Final från 1885 spelas också under Victoria Benedictssons riktiga namn, och inte hennes pseudonym Ernst Ahlgren. Här är pjäsen avdammad och flyttad till en tid som andas nutid med laptops, skönhetsoperationer, klimatkris och backslick. Men modet och hembiträdet luktar 50-tal.
Allt börjar med en hejdundrande fest, där kvinnorna svärmar för den gifte men hopplöst otrogne bankdirektören Hugo Bruhn, spelad av Pontus Plaenge. Med bufflig arrogans tar han för sig av livet, av kvinnorna och av pengar som han inte har rätt till. Sällskapet sveper champagne och känns skvallriga, partysugna och falska.
Till en början verkar Therèse Angleflod spela över en smula som bankdirektörens fru Betty. Hon flirtar skamlöst med männen och är verkligen överdrivet lättsam.
Men mästerligt låter hon sedan masken falla från den glättiga värdinnan. På scenen står snart en nymornad kvinna som yrvaket inser hur förljugen hela hennes tillvaro är. Hur hon förtvivlat har försökt spela en lycklig person, tills rollen blivit tröttsam och tömt henne på sitt jag.
Som om inte ett krisande äktenskap vore nog i baksmällan, spricker finansbubblan för Hugo Bruhn. De tveksamma affärerna hinner ikapp honom och katastrofen närmar sig oundvikligt. Pontus Plaenge övertygar i den skiftande rollen som Hugo Bruhn. Kollapsen leder till rasande svängningar från cyniker till romantiker, från ansvarstagande till ansvarslös. Han försöker desperat rädda situationen, håva in pengarna, för att sedan lika desperat försöka fly med kärleken.
Men fröken Saima Rönne, den senaste i raden av erövringar, har en krass livssyn. Bruhns attraktionskraft försvann med pengarna.
Skådespeleriet är det inget fel på. Lysande insatser har redan nämnts, men också pjäsens småroller gör mig nyfiken. Bankbokhållaren Sörling, Krister Kern, har ett allvar som bryter av bland ytliga vimmelgäster och uppassande skugggestalter, men vi får inte någon djupare personteckning. Snopet.
Här finns en lovvärd ambition att överrumpla publiken, och luckra upp gränsen mellan scen, skådespelare och publik. Skådespelarna använder utrymme även utanför scenen och blandar sig med publiken innan föreställningen. Det greppet är lyckat.
Det är också angeläget att belysa hur en klick i samhällstoppen lever i sin egen drömvärld, omgiven av lyx och samvetslöst tar för sig av andras pengar.
Men det hjälper inte - pjäsen lyfter inte.
Flera välspelade scener griper visserligen tag, särskilt i andra akten, men föreställningen förlorar gång på gång greppet om mig. Det är svårt att peka på vad som brister, men kanske kunde regin ha stramats upp för göra dramat mer kärnfullt och koncentrerat.
Den stillastående koreografin får en temposänkande effekt som inte är särskilt lyckad.
När rörelserna blir svårbegripliga uppfattas de lätt som konstlade och högtravande. Men förhållandet är också det motsatta - i både koreografi och videoprojektioner understryks undertexten ibland alltför tydligt.
Vi behöver inte bokstavligen se videosekvenser där allt går upp i rök. Vi förstår så bra ändå. Och när Bankdirektör Hugo Bruhn i koreograferade inslag håller händerna för ansiktet, drar dem nedåt och därefter går fram och tillbaka i olika riktningar över scengolvet, kan jag inte annat än se det som övertydlig koreografi över hur masken faller och han febrilt söker olika utvägar.
Bättre fungerar då musiken, som är mer osynlig och återhållet förstärker känslorna med kontrabas och cello.
Men Strindberg kan vara ett geni även om även en enstaka Strindbergsföreställning kan halta. Detsamma gäller förstås Victoria Benedictsson. Förhoppningsvis får vi se mer lyckade uppsättningar av hennes dramatik framöver.