Film
The Room Next Door
Cnema/Filmstaden
Regi: Pedro Almodóvar
I rollerna: Tilda Swinton, Julianne Moore, John Turturro, Esther McGregor m fl.
Betyg: 4
Lika bra att säga det direkt. De som älskar Almodóvar kommer inte att bli besvikna. Olika personer kan uppskatta olika saker i den spanska regissörens livsverk, men här finns den Almodóvariska atmosfären precis lika mycket som i regissörens spanska filmer. Något oväntat har han på ålderns höst valt att debutera med engelskspråkighet. Vilket han förlorat mindre på än man skulle kunna tro. Dramatiken finns där med genomskärande musik, den traditionsenliga tystnaden likaså, svulstigt drama också. Likaså hans vana att försöka tänja på realismens gränser samtidigt som han stadigt befinner sig kvar i en känsla av autentisk verklighet. ”The Room Next Door” är måhända inte Almodóvars bästa insats hittills men vi talar om en man med hög lägsta- och högstanivå.
Ingrid är lyckad författare på boksignering i en stad hon håller på att flytta till. En av de som kommer dit för en autograf är en gammal bekant som berättar att deras gemensamma vän Martha är sjuk i cancer och skulle bli glad över ett besök från Ingrid. Hon tar sig dit och det uppdagas att de gamla vännerna i perioder av sina liv varit väldigt nära. Därmed följer en dialogtung film där vi får lära känna båda kvinnorna men med olika förutsättningar. Martha är dödssjuk och vill ta kontroll över sitt öde. Avsluta livet med värdighet. Ingrid som tampas med rädslor inför döden vill vara där men är vettskrämd. ”The Room Next Door” är ett typiskt mustigt drama som ändå är nedtonad för att vara Almodóvar. De bjärta färgerna är definitivt något som påminner oss om vem filmskaparen är och själva intrigen är högst dramatiskt men spelas återhållet. Något varken Tilda Swinton eller Julianne Moore brukar signalera men det fungerar ypperligt här. Som upplevelse är filmen en fullträff, även om djupet backar till förmån för en del ytliga element.
”The Room Next Door” är mer som Almodóvars senare epok där humorn inte är framträdande och känslan är överlag nedtonad. Den påminner mer om ”Ära och smärta” utan att ha den filmens drabbande kontakt med publiken. I den här filmen är vi mer betraktare av skeenden istället för att känna oss komplett involverade. Vi är med om en gåta som samtidigt är högst allmänmänsklig, döden.