I sina tidigare romaner har Ajvides personliga stilgrepp, detta att förvandla traditionella skräckfigurer till ensamma outsiders, som i sin tur lierar sig med mänskliga olycksbröder och systrar som gjort hans historier snudd på helgjutna. Han har behärskat konsten att mejsla fram en mycket suggestiv och kuslig skräckromantik, dessutom med någon sorts bisarr, svårförklarlig trovärdighet.
I Lilla stjärna hittar ett medelålders par ett övergivet spädbarn i skogen. Helt avskild från omvärlden växer hon upp i deras källare, med faderns memento djupt inpräglat i sig: Världen utanför är livsfarlig. De stora vill äta upp de små.
Flickan, Theres - har en oerhörd och personlig förmåga: Hon kan sjunga, hon kan ta rent himmelska, ofattbara toner. Fadern, som tidigare har spelat i dansbandet The Others, blir besatt av hennes sång. Flickans isolering från livet utanför har dock sitt pris, ett pris i blod, ja ett hyperöverdrivet splatter. Efter fjorton inlåsta år är utbrytningen ett faktum och Theres träffar Teresa, sin själsfrände. Då har Theres just varit med i Idol på teve och redan fått en hängiven skara fans. En mindre krets hardcore-invigda flickor ansluter sig, och en märklig, totalt hängiven vänskap uppstår, som läsaren redan tidigt inser kommer leda till förödelse och kaos.
Flickornas ensamhet och utsatthet är romanens styrka - här har Lindqvist hittat sin verkliga nisch, men Lilla stjärna har en hel del ganska rejäla svagheter som helhet. Att Theres formas till den hon är, genom åratal av psykisk tortyr av inlåsning kan man ju förstå, men att de andra tjejerna så snabbt utvecklar samma blodtörstande störning känns oerhört sökt, nästan blundermässigt. Och vad är John Ajvides Lindqvists grundtanke med sin text? Är det återigen samhällets och vuxenvärldens svek som rycker i tåtarna? Varför håller författaren en sån skitdryg attityd från mot några av romanens karaktärer? Frågorna lämnas öppna, utan ens halvmumlande svar.
Inför Lilla stjärna har John Ajvide Lindqvist haft siktet låset på stjärnorna, men tyvärr tog skottet knappt ens i trädkronorna. Resultatet är omoget, ja nästan kalvigt. Men författaren kan bättre. Nästa gång behöver kanske inte planen vara fullt så grandios? Back to basics, får bli uppmaningen inför nästa, förhoppningsvis mer lyckade försök.